Här hemma intas fönster efter fönster sakta men säkert av konstgjorda blommor då dom oftast ligger på golvet. Vad skönt det är att bara gå och plocka upp blommorna och ställa upp utan jord och trasig krukor. Det knäppa är att trots blommorna är konstgjorda så tuggar katterna på dom !!! känner dom inte att det är plast.
Då och då hittar jag en kräkhög med plast blommor i, tur att det kommer upp.
Knäppkatter.



Har haft lite svårt att acceptera plastblommor men börjar tycka det är ganska OK.
Utifrån syns det inte alls och innifrån nja det funkar.



Ganska OK ändå.

/ Kina

Det är tentaperiod och mycket tid tillbringas framför datorn och skrivbordet. Kumi hjälper till på sitt eget vis genom att agera ryggvärmare. Sätter jag mig på en stol så ska hon absoslut tränga sig upp bakom mig. Det brukar bli lite trångt, men oj så varmt och skönt hon gör det.


Min svart/vita ryggvärmare.


När man lutar sig lite bakåt och halvligger över henne börjar hon alltid spinna och klösa på stolen. Sen somnar hon rätt som det är.

/Sandra

Att ha katt är ju livet...men visst finns det en baksida. Det slits ganska mycket på inventarierna här hemma.
En katt eller mina katter ska jag säga vet ju inte hur andra har det men mina lyssnar inte på mig. Det största problemet är det här med att klösa och vässa klorna där man själv vill vilket mina katter gör.
Spelar ingen roll hur mycket jag säger åt dom för när dom är själva hemma gör dom det i alla fall.
Boris har dessutom en dum grej för sig och det är att han river sönder tapeten och sen sliter han den bitar....
Just nu börjar jag fundera på plåtlister runt dörrarna !!! näe det låter inte så kul. Stefan får väll byta lite då och då istället.

 

Några exempel på vässade lister.

/ Kina

Jag har nästan alltid tyckt att jag kan läsa av mina katter och veta vad dom vill. Ibland ser jag att dom är missnöjda och ibland kan man se hur glada dom är tills nu ....
Ja jag vet inte hur Wilma tycker och tänker. Läget är så här att Elvis och Boris är på henne hela tiden just nu och jag vet inte vad hon tycket att ha 2 huliganer på ryggen, efter sig och på sig. Hon är ju så snäll så hon fräser inte ifrån som jag tycker hon kan göra eller till och med lappa till dom när dom är för på henne. Nej hon springer bara undan. I går fick jag för mig  att nu var det nog så jag stängde in henne i vårat sovrum och öppnade balkongdörren. Då hade hon allt. låda, mat, balkongen och vårat sovrum. Det måste ju vara toppen. Efter ca ½ tim öppnade jag dörren efter att ha hört ett ömkligt pip inifrån, vips var Wilma ute och såg lite sådär nöjd ut.
Min tanke är då, ville hon inte vara själv ?? är det inte så jobbigt att ha huliganerna efter sig ?? ja det går inte att läsa av henne. Idag fick hon vara ute med Totte i rastgården och det passade nog fröken men i kväll när jag närmade mig dörren vem stod först och pep att hon ville in.

Så nu vet jag inte riktigt om det är synd om henne eller om tycker att det är lite OK att ha dom andra efter sig.
Jag tror nog hon vill till Kumi i Uppsala........



/ Kina

På morgonen är det inte ovanligt att Kumi väcker mig när jag råkar sova lite längre än vanligt, för i hennes värld är frukosten väldigt viktig för en bra start på dagen. När hon väl fått upp mig ur sängen så är det följande procedur som utspelar sig varje morgon:


Kumi skriker och springer fram och sätter sig vid matskålen.


Hon stirrar intensivt på matburken för att jag ska förstå vad det är hon vill.


När jag tar tag i matburken så ställer hon sig alltid på bakbenen och sträcker sig samtidigt som hon piper till av iver.

Att sen försöka hälla mat i hennes skål är en procedur i sig. Kumi sticker nämligen ner huvudet i sann siames-anda och försöker fånga maten innan den har landat. Önskar nästan att hon kunde dela med sig lite av den där morgon-energin.

/Sandra

När solen började skina och balkongdörren öppnades så var det en Kumi som snabbt satte sig väl tillrätta och kikade ut. Nyfiket tittade hon på fåglarna som flög förbi. Hon hade även stenkoll på folket som arbetade med sina kolonilotter på andra sidan cykelvägen. Cyklar som rasslade var dock lite läskigt för hon hukade när de kom emot henne och fick giraffhals när de hade passerat. Tyvärr kom det ingen hund förbi just då. Det brukar nämligen resultera i att Kumi får jätteögon och ser ut som en manga-katt. Får se om vi kan lyckas få en bild på det någon gång.

För första gången har jag och Elvis varit i Norge på kattutställning. Vissa cert måste ju tas utomlands och då ligger grannlandet nära till hands. Så i fredags gick lasset med katt, mannen bakom ratten och jag förstås till Oslo. Oslo i sig kan man skriva om hur mycket som helst men det får bli en annan gång. Att sova på hotell går bra med Elvis, han är duktig och tyckte om att sitta i fönstret och kika ut på allt som rör sig var spännande.
Lördag morgon var det då dags och när incheckningen var klar så var det den vanliga väntan eftersom Elvis grupp skulle dömas sist. Domaren tittade och tittade och kom fram till att Elvis var en mycket fin katt och han fick sitt cert. Det var det viktigast av allt och därmed så fick han sin titel Internationell Premier. Som om det inte räckte så i nomineringen slog han ut 2 andra fina herrar och gick till final. Nu tyckte till och med Stefan att det var spännande som egentligen inte är så intresserad. I finalen så mötte han en fin balineskille och 2 domare och en elev skulle säga vad dom tyckte. Det är så jäkla spännande att stå där och vänta och när speakern börjar med att säga att det är eniga domare, alla röstade på samma katt då svimmar man nästan av spänning.
Så säger hon Elvis nummer ..... ja det vara bara att gå fram och hämta snyggingen som blev Best In Show.

På söndagen var det i stort sett repris från lördagen. Nytt var att det var nya domare och även idag gick han till final där han mötte en annan fin herre, alldeles kolsvart och fin. Dom 2 nya domarna var också helt eniga och Elvis fick bådas röster.
Jag var så glad och rörd, tänk att den fina killen som blev Best In Show bägge dagarna är min.
Nu gäller det att suga ordentligen på denna karamell för det är ju inte det går så här bra, redan nästa helg är det dags och då kan det sluta helt annorlunda.

                         

/ Kina

Skillnaden med att vara gäst hos mig jämfört med mamma.

Eftersom mamma var snäll och både hämtade och lämnade oss i Uppsala så lovade jag att ge henne ryggmassage som tack. Mamma lade sig därför på mage rakt över sin säng och så satte jag igång att knåda. Av någon anledning så störde det här Boris väldigt mycket. Hon fick absolut inte ligga sådär. Han hoppade runt, kastade sig omkull på hennes huvud och bet henne i handen. Jag vet inte riktigt vad som flög i katten. Han var omöjlig på alla sätt och vis.

Resan till Uppsala i tisdags gick jättebra. Visst tyckte Kumi att det var lite obehagligt, men det gick ändå bättre än det gjort tidigare. När vi kom fram och släppte ut henne i lägenheten gick hon genast runt och nosade och gned sig mot alla möbler. En stund senare låg hon utslagen på soffan bredvid oss när vi spelade tv-spel. När vi flyttade oss från soffan till sängen så följde hon efter och så sov hon med oss hela natten. Morgonen därpå när klockan ringde så kom hon springande och ropade på oss - precis som hon brukar göra.

I natt vaknade jag med ett ryck. Jag kände hur något orm-liknande rörde mitt ben. Nyvaken och oklar i huvudet fick jag smått panik. Vad var det som fanns under täcket? Jag drog upp det och fick se en halvsovande Boris ligga där. Det var hans svans jag hade känt. Jag förstår inte hur han kunde smyga sin under mitt täcke utan att jag märkte det. Lyckats hade han i alla fall och han visade inga tecken på att vilja lämna värmen där under.

Jag tycker ju väldigt mycket om Boris. När jag är och hälsar på så brukar han och jag ibland ta en powernap tillsammans på eftermiddagen. I dag blev det inte så eftersom jag hade fullt upp med att spela tv-spel. Det gillade inte Boris. Efter en stund kom han och bökade sig upp i mitt knä och efter att ha snurrat tre varv kastade han sig omkull och somnade med huvudet hängandes över min ena arm. Han håller hårt på traditionerna den där katten.



/Sandra

I dag fick jag äntligen träffat Kumi igen. Det var ju några veckor sedan sist och jag har längtat som en tok. Att hon har haft det bra hos mamma går inte att ta miste på då hon växt en del på bredden. Hon har redan flera gånger tydligt visat mig var matburken står. Mamma har berättat att man kan inte röra sig i rummet där maten finns utan att Kumi kommer farande och tigger. Riktigt så mattokig är hon inte hemma hos oss.

Under dessa veckor har mamma varit duktig och skickat bilder på Kumi så vi kan se hur hon har det. De har nästan alltid föreställt en trött katt som ligger och har det bra i soffan, i en korg eller i ett fönster. Kumi har alltså verkat vara väldigt nöjd. De har till och med fått lyfta henne en del. Blir så glad när hon gör framsteg. Vi har ju övat mycket på det sedan hon kom till oss, och det är första gången någon annan än jag och Basse har fått lyfta henne.

En massa gos har vi hunnit med också och på tisdag åker hon med oss hem till Uppsala. Ska bli så skönt att få fylla upp lägenheten med en katt igen. Det har känts på tok för tomt utan henne.



/Sandra

Sedan en tid tillbaka så har det flyttat hit en katt, ja hon/han har bestämnt sig att här ska jag bo.
Det är inte första gången det händer och troligtvis inte den sista. Ställer man ut matrester på trappan får man i viss mån skylla sig själv, det drar hit katter. Katten är nog inte hemlös utan kommer med all säkerhet från en bondgård bredvid, vi har "fått" katter därifrån tidigare. Den här katten påminner väldigt mycket om Lillan vi hade tidigare och tror faktiskt det är någon avkomma till henne. Katten kallas i alla fall för kubiken då kroppsformen är kompakt och kubikliknande.
Kubikens kön är lite under disskusion men antingen en kastrerad kille eller det som är mest troligt en tjej.
Hon är i alla fall en otroligt trevlig katt som bara älskar när man kelar och gosar med henne och äter alla våra rester och den mat katterna här inne ratar.
Nu ett bekymmer som växer och det är hennes mage, är det den goda maten eller något annat i magen !!!
Lillan som kom hit på samma sätt tackade oss med att leverera 1 kattunge på trappan en dag, som turligt nog tog en arbetskamrat hand om den. Vad gör jag om det helt plötsligt är ett gäng kattungar här.....hoppas det är den goda maten som gör att hon har blivit lite rund. Jag gör som strutsen gömmer huvudet i sanden och låtsas att jag inte ser något.



/ Kina

Nu har det gått över en vecka sedan Gustav gick bort. Eftersom jag inte varit hemma sedan det hände så förstår jag inte riktigt att han inte finns mer. Jag är dock ganska säker på att det kommer kännas väldigt tomt att hälsa på mamma om några veckor. Ingen Gustav som kommer och möter mig ute på gården. Ingen Gustav som ligger och snarkar i soffan. Ingen Gustav som vill hoppa upp i knät när jag sitter vid köksbordet. Ingen Gustav som blir helvild när det är dags att äta räkor.


En utav Gustavs favoritplatser var hatthyllan. Jag tror till och med att han var katten som först insåg att man kunde ligga där.

Gustav föddes hemma på gården för snart 16 somrar sedan. Jag minns honom som kattunge ganska väl. I kullen fanns det tre röda kattungar och en grå. De bodde i ett av våra uthus, och varje morgon sprang jag dit och öppnade dörren. Genast var det fyra busiga kattungar som for ut och ville leka.

Min lillebror skulle få välja vem av kattungarna som skulle stanna hos oss. Han var till en början väldigt förtjust i den runda kattungen Mulle, men när han fick veta att Gustav skulle bli långhårig så ändrade han sig genast. Min bror har alltid varit svag för långhåriga katter. Därmed blev det bestämt att Gustav skulle stanna hos oss och Mulle fick flytta till våra kusiner. Den tredje röda katten flyttade till en av mina kompisar och den gråa katten fick bo hos mammas jobbarkompis. Alla var nöjda.

Gustav fick fortsätta att gå fritt på gården tills vi av någon anledning blev nojjiga över att han skulle bli påkörd. Då satte vi honom i rastgården tillsammans med Gustavs kattbror från en tidigare kull. Men Gustav vägrade att vara instängd. Han bet sig igenom hönsnätet och sprang ut. Eftersom han så tydligt visade vad han ville så fick han fortsätta att gå lös, något som det visade sig att han klarade utmärkt.


Gustav älskade att vara utomhus. Varje sommar när man låg ute på en filt så kom han och ville ligga bredvid, och om ingen filt fanns så låg han i syrénshäcken istället.

Gustav var en påhittig katt. Han kunde bland annat öppna dörrar. När han ville gå in så hoppade han på handtaget så att dörren gick upp. Sen gick han in och brydde sig inte om att stänga efter sig. Detta resulterade i att vi fick vidta åtgärder genom att göra så att dörren stängdes automatiskt.

Gustav var också en otroligt snäll katt - mot alla. Han lät sig alltid klappas och när jag hade kompisar på besök så var Gustav oftast favoriten. Till och med mormor, som annars inte är så förtjust i katter, älskade Gustav. Han fick komma in och hälsa på hos dem under somrarna när ytterdörren stod öppen. Oftast så fick han sig något gott att äta också. De enda som kanske inte gillade Gustav var väl grannkatterna. De jagade han bort så fort de kom in på vår gård.


Gustav var tålmodig och snäll med Boris när han var liten och lät honom till och med ligga i samma knä.


I julas låg han och hade det mysigt i gästrummet tillsammans med Tage, Boris och Elvis.

Gustav fick även prova på livet som utställningskatt några gånger. Det blev en del rosetter, men det märktes att han helst ville stanna hemma.

Ju mer jag tänker på det, desto konstigare känns det att han är borta. Någon som funnits under så stor del av mitt liv är inte längre här. Det gör så himla ont när jag tänker på det. Allt gick så fort. På några dagar blev han jättedålig och orkade till sist inte mer, trots veterinärinsats.

Han är otroligt saknad. Han var katten som varje natt var en trogen gäst på kudden. Han var katten som skrämde slag på granntanten när hon trodde han var ett lejon. Han var katten som alltid fanns där och som man nästan trodde alltid skulle finnas där. Ett liv utan Gustav har alltid varit så otänkbart. Men här står vi i dag, utan honom, och just nu känns livet ganska trist för alla oss som fick leva tillsammans med denna fantastiska katt.

/Sandra