För en vecka sedan kom jag hem från Kreta. Det var bra och fint på nästan alla sätt. Det enda som kändes jobbigt var att se alla hemlösa katter och hundar. Som tur var så verkade folk vara snälla med dem, men ändå...

 

Jag tänkte på Kumi varje gång jag såg en katt. På hur hon skulle ha sett ut och på hur hennes ögon skulle ha följt varje rörelse jag gjorde med besticken om hon hade varit en av de där katterna som satt nedanför restaurangbordet. Förmodligen hade hon jamat till lite också.

 

Ännu värre kändes det när jag tänkte på hur Kumi en gång i tiden faktiskt var hemlös. Och jag är så himla tacksam över att hon fick komma till katthemmet, för det var där vi träffades för första gången. Jag minns hur hon såg ynklig och bestämd ut på samma gång. Av alla katter som fanns på katthemmet just då så var det Kumi som mina ögon fastnade vid. En svart och vit vanlig huskatt. De flesta skulle nog kanske till och med ha tyckt att hon såg lite tråkig ut, men i mina ögon så var hon bland det finaste jag hade sett.