Det här med att komma hem till en lägenhet utan katt känns riktigt tomt. Vi är ju så vana vid att Kumi alltid kommer fram och hälsar så fort vi kommer innanför dörren. Det är inte heller någon som väcker mig med sitt pipande på morgonen och ingen som vässar klorna på min stol för att få uppmärksamhet.

Jag kommer på mig själv med att fylla på vattenskålen, även fast ingen katt kommer dricka ur den. Jag ställer alltid toadörren öppen så de ska kunna gå in i kattlådan, även fast den inte kommer användas på några veckor. Jag plockar hela tiden undan saker, för tänk om Kumi råkar ha ner det på golvet. I nästa stund kommer jag på mig själv med att Kumi befinner sig några mil bort. Hon är riktigt saknad!

Som tur är så uppdaterar mamma mig om hennes upptåg. Hon har tydligen varit väldigt bestämd vad det gäller maten.



/Sandra