När jag och Basse träffades så var han inte lika förtjust i katter som jag själv är. Han var mer åt hundhållet och tyckte att katter ofta var opersonliga och en smula tråkiga.

 

När Kumi flyttade in hos oss så var hon lite skygg för manliga varelser. Basse gjorde allt möjligt för att få henne på bättre tankar, men Kumi fortsatte att vara avvaktande och de enda gångerna hon gick fram till honom var när hon ville ha mat. Det skulle ta hela ett och ett halvt år innan Kumi satte sin godkänd-stämpel på Basse.

 

Basse fortsatte tycka att katter var lite tråkiga. Men så hände plötsligt kittens och Basse som tidigare varit lite sval i sina kattkänslor förändrades nu totalt. Han levde för våra småttingar och tyckte att de var bland det finaste som någonsin hade hänt. I samma veva fick Basse uppleva hur det känns när man hittar en speciell katt som man inser att man aldrig vill vara utan. Winnie blev därmed vår och Basse var toknöjd.

 

I runt två veckor har hon nu varit hemifrån, men ikväll kommer hon tillbaka hit och det är en person som väntat och längtat under hela veckan. Basse har pratat om Winnie konstant. Han saknar henne när han ska sova och han saknar att hon inte finns där när vi kommer hem från skolan. Han har tyckt det varit tråkigt att göra te eftersom det inte sitter en katt och skriker efter tepåsen och när han programmerat har det varit väldigt tomt på toppen av hans stol. Han har tittat på bilder av Winnie och inte kunnat sluta le, han har sjungit om hennes återkomst och han har fått små frispel av lycka när jag påpekat att det bara är någon dag kvar till hon kommer tillbaka.