Nedbäddad i soffan
Jag har varit lite krasslig de senaste dagarna och då finns det inte mycket som slår att få ligga nedbäddad i mammas soffa med ett tjockt täcke över sig. Dock finns det ju en hake när det kommer till det här med fluffiga täcken. De drar nämligen till sig en viss sort av katter. Katter som vägrar ge sig även när det blir som varmast eftersom det i deras värld inte verkar finnas något som heter för varmt.
Jag hann knappt lägga mig ner förrän Boris kom och boade ner sig på min mage. Hans öron kan verkligen det här med att snappa upp ljud från prasslande täcken. Jag stod ut i lite mer än en timme, sen var jag tvungen att gå upp och få lite luft för herrejösses vad varmt det blev. Boris tyckte jag var jobbig som bökade runt och medan jag var uppe och gick så låg han snällt och väntade på att jag skulle komma tillbaka så han kunde få sova vidare.
Efter en stund gav jag mig och gick tillbaka till soffan. Boris återtog målmedvetet sin plats på min mage och somnade snabbt om i samma ställning som han hade haft innan. Sen låg jag där och svettades med en hårt sovande Boris på magen. Jag hade inte hjärta att störa honom. Så jag höll ut ända tills det var dags för eftermiddagsfikat. Blir imponerad av mamma som lyckas sova med dessa katter varje natt och en smula lättad över att jag inte har några egna.
/Sandra
