Alltså, Kumi. Vilken katt det där är! I dag låg hon och sov på soffan och jag ville inget hellre än att krypa ner bredvid henne och sova en liten stund. Lite försiktigt lade jag mig i ena änden av soffan och ålade mig sakta närmare henne för att inte störa för mycket. När mitt huvud nådde hennes baktassar så lyfte hon på huvudet och tittade på mig. Snabbt som attan låtsades jag som att jag hade legat där hela tiden. Visslade lite oskyldigt och stirrade upp i taket. Kumi lät mig hållas och lade ner huvudet igen. Jag ålade mig upp en liten bit till. Kumi lyfte ännu en gång på huvudet och såg fundersam ut över vad jag höll på mig. Jag fortsatte se oskyldig ut. Sen boom så slocknade både hon och jag. När vi vaknade så låg vi och småkikade lite på varandra en stund. Jag sträckte på mig och hon gjorde likadant. Hon låg där och kurrade och allt var så mysigt. Sen somnade vi om. När vi vaknade andra gången så hade vi råkat dregla ner varandra, men det gjorde absolut ingenting. Den där stunden i soffan var den bästa på länge.

 

Tänk att hon kan vara så mysig! Och tänk att den här katten bor just här med oss! Ibland är livet bara för fantastiskt.