Kumi satt och skrek borta vid matskålen eftersom hon tyckte att det var mer än dags för kvällsmat. Winnie satt bredvid och betraktade hennes gapande. Kumi hade bara ögonen för oss. Varje rörelse kunde ju innebära att vi tog ett steg närmare matburken. Hon glodde på oss, ner i matskålen, upp på matburken och sedan tillbaka på oss. Efter en stund reste Winnie på sig. Hon sprang iväg och kom tillbaka med en papperstuss i munnen. Hon gick fram, släppte prydligt ner den i Kumis matskål och satte sig sedan, med en ivrigt viftande svans, och tittade på Kumi. Kumis min när hon nosade på papperstussen och insåg att det inte var mat som låg i skålen var obetalbar. Hon såg så otroligt besvärad, missnöjd och upprörd ut. Hon tittade på Winnie, på papperstussen och när hon vände blicken mot oss så gav hon ifrån sig ett rejält och långt klagoljud. Kort därefter fick hon sin mat. Vi klarade inte av att se henne så olycklig även om hon såg riktigt rolig ut under den lilla stund som papperstussen låg i matskålen.

 

Winnie var som vanligt inte så intresserad av att äta. Hon ville hellre att vi skulle kasta runt den där papperstussen så att hon kunde jaga den.