Hon sätter oss i arbete
Jag vet inte vad det är med Winnie, men idag har hon varit omöjlig på alla sätt och vis. När jag sa till henne att sluta klättra i duschdraperiet så skrek hon till högt och sprang och drog ner en handduk och for sedan vidare. När jag sa åt henne att hon inte fick vara på spisen så skrek hon till igen, drog ett racervarv runt lägenheten och kastade sig slutligen över min ryggsäck som hon började bita hejvilt på. När jag satt och pluggade så försökte hon sno pennan ur min hand, medan jag skrev, och när hon inte fick pennan så var hon kvick med att sno suddet istället. Hon har alltid något hyss på gång och hon ser så himla glad och livfull ut när hon utför dem. Kreativiteten tycks aldrig ta slut.
Nu ikväll så möttes vi av det här:
Det fanns inte ens en tendens till skuldkänslor.
Istället passade hon på att göra hålet ännu större, mitt framför ögonen på oss.
Sen kastade hon sanden högt i luften så den landade på henne själv.
Hon avslutade med att bara ligga där i sanden och ha det mysigt.
Handfallna stod vi där och bad Kumi, som satt några meter bort och betrakade det hela, om lite uppfostringshjälp. Kumi skakade långsamt på huvudet, "Åh, nä. Har ni skaffat en sån där så får ni allt se till att uppfostra den också!".
Kumi verkar mest road av att se hur jag och Basse får laga och städa saker hela tiden, men det finns gånger när hon är otroligt hjälpsam. Som till exempel när jag och hon låg och skulle vila. Då kom Winnie och började leva rövare kring mina fötter. Jag försökte få henne att sluta, men hon bara fortsatte. Då reste sig Kumi, använde sin berömda höger och knuffade till Winnie så pass att hon flög ner från sängen. Sen gick Kumi tillbaka till min arm och vi kunde äntligen sova, och Winnie kom inte tillbaka på hela tiden. Man ska alltså hålla sig väl med Kumi. Det lönar sig!
/Sandra
