I går kom mamma och hämtade upp både Winnie och Kumi. De skulle båda till veterinären ute hos mamma. Winnie skulle kastreras och ID-märkas och Kumi skulle genomgå en undersökning då hon börjat kräkas ibland när hon äter. Detta har ju så klart gjort oss superoroliga och därför kändes det skönt att få henne undersökt.

 

Jag har varit så himla nojig den senaste tiden och fått för mig att Kumi varit döende i alla möjliga sjukdomar. Jag är så himla rädd att något ska hända henne att jag inte riktigt kunnat tänka klart. Har hon legat och sovit lite längre någon dag så har jag dragit slutsatser av det, lägger hon sig avskiljt får jag för mig att slutet är nära och kommer hon istället och lägger sig nära mig så går tankarna istället att "Jaha, nu söker hon extra närhet för att hon känner sig svag". Jamen ni hör ju hur det låter. En gång låg jag och Winnie i soffan och vilade. Då hörde jag hur Kumi började grymta konstigt inne i sovrummet. "Nu håller hon på att dö!", tänkte jag och kastade mig ur soffan och rusade, med Winnie i hasorna, in till Kumi. Det visade sig att hon bara låg och grymtade helt oskyldigt i sömnen.

 

Nu är i alla fall undersökningen gjord och ingen är förmodligen mer lättad än jag. Blodprover togs och de visade att hennes njur- och levervärden var jättefina. Munnen kollades och det såg bra ut där med. Nästan ingen tandsten alls. Hjärtat lät också bra, så Kumi mår tydligen prima, och till hennes försvar så har hon ju egentligen aldrig verkat sjuk. Det känns ändå bara så skönt att veta att allt är som det ska.

 

Att hon spyr kan bero på att hon fortfarande får för sig att hon måste hetsäta. Nu har hon ju lite konkurrens av Winnie om maten också och det känner hon kanske av. Hur som helst så ska vi försöka lösa det när hon kommer tillbaka hit och skulle kräkandet fortsätta så åker vi tillbaka och ser om det kan vara något annat.