I lördags var mamma och mormor här och hälsade på och när de åkte hem så fick de ta med sig katterna. Några meters avstånd som vi är vana vid att ha dem på är vid det här laget några mil. Det var så himla jobbigt att stoppa in dem i burar och bära ner dem till bilen. Både Basse och jag blev en rejält ledsna när vi såg dem åka iväg. Tänk vilka starka känslor man kan ha för sina katter.

 

Anledningen till att de fick åka iväg är för att flytt närmar sig. Vi ska packa ihop alla våra grejer, främmande människor kommer springa i vår lägenhet och vi måste försöka städa bort så mycket katt som möjligt. Därför är de nu hos mamma och hälsar på och får komma tillbaka när allt är på plats på det nya stället.

 

När vi kom upp till lägenheten efter att ha vinkat av mamma och katterna så hittade vi Winnies favoritleksak på golvet. Våra underläppar började genast darra och innan vi visste ordet av så var allt bara jättesorgligt. Aldrig mer kommer de återvända till den här lägenheten. Winnie är ju dessutom uppvuxen här och det var på dessa golv hon tog sina första steg. Det var vid sängen hon lärde sig äta och det var vid garderoberna hon började använda kattlådan. Det var hit vi tog Kumi när hon blev vår och det var här vi tre lärde känna varandra för lite mer än tre år sedan.

 

 

Efter att vi hade fått ur oss alla känslor så lugnade vi ner oss. Vi bestämde oss för att försöka njuta av alla saker vi kan göra nu när katterna inte är här. Som att t.ex. ha tända ljus, att slippa gå upp flera gånger varje natt för att hindra dem från att äta upp våra flyttkartonger och att vi de två kommande veckorna kan placera våra strumpor precis var vi vill utan att någon kommer och tar dem (här blev det lite sorgligt igen). Vi tog några djupa andetag, släppte de jobbiga tankarna och tänkte ta itu med lite städning. Då fick vi syn på kattlådan. Genast kom alla sakna-Kumi-och-Winnie-känlsor tillbaka. Förstenade stod vi och stirrade på den. Här var det på gränsen att vi skulle bryta ihop helt och hållet. "Är den rensad?", frågade Basse. "Varför undrar du?", frågade jag med darrig röst. "För om den inte är det så har vi alla fall något kvar från dem", svarade Basse och var helt seriös med att det var bättre än ingenting.

 

Nu när det gått några dagar sedan de lämnade oss så känns allt mycket bättre. Mamma har skickat bilder på Winnie och uppdaterat om Kumi och det verkar inte gå någon nöd på dem. Det är mest jag och Basse som har det lite tomt och ensamt här i lägenheten.

 

/Sandra