Ett dåd
När Basse och jag flyttade ihop och bodde i ett litet korridorsrum så köpte vi vår första växt. Den fick namnet Eivurt och var oehört omtyckt av oss. Tyvärr började Eivurt må dåligt nu under sommaren och för några veckor sedan insåg vi att slutet var nära för våra kära växt. I ett sista försök att få behålla något från Eivurt så knipsade vi bort den biten av honom som fortfarande var fin och satsade på att få denna del på fötter igen.
Det hela gick bra och efter några veckor blev, till vår stora lycka, Lill-Eivurt redo för en riktig kruka och jag plockade fram en med ett hjärta på - allt för att han skulle känna sig extra älskad och ompysslad. Krukan ställdes på bästa platsen och med spänning väntade vi på att han skulle växa på sig.
Nu tänker jag visa er hur det ser ut i krukan.
Om man ställer sig vid soffan så ser det ut så här.
Här har vi tagit oss några steg närmare.
Nu har vi nästan dykt ner i krukan. Då kommer vi till den stora frågan. Ser ni någon Lill-Eivurt? Nä, det gör ju inte jag heller.
Någon i denna lägenhet har tagit sig friheten att äta upp det lilla som fanns kvar av Eivurt. Jag vill ju hävda att det är ett barbariskt, ohyfsat och ociviliserat beteende. Vi fann spår på brottsplatsen i form av katthår i krukan som stämmer väl överens med de hår som pryder Kumis kropp. Hon har inte bekänt något ännu, men i den stund detta skrivs så är hon helt klart huvudmisstänkt för dådet.
/Sandra
