I fredags kom jag hem lite stressad och irriterad. Jag kastade av mig vantarna på byrån i hallen och fortsatte sedan, med skor, jacka och mössa fortfarande på, in till köket där jag slog upp datorn och började pilla med saker som det var bråttom med. Jag for in en sväng på kontoret och sedan snabbt tillbaka igen. Medan jag väntade på ett mailsvar började jag ta av mig ytterkläderna. Vantarna var dock mystiskt försvunna. Jag letade på byrån, på hatthyllan, på köksbordet och inne på kontoret - inga vantar. Jag tänkte att jag hade väl lagt ner dem i väskan och sedan struntade jag i det hela medan jag skyndade mig tillbaka till datorn för att kolla om jag fått svar. Då ser jag plötsligt i ögonvrån hur en vante kommer farande över vardagsrumsgolvet och hur den smidigt och snabbt slinker in under soffan.

 

Jag går dit, lägger mig på mage och kikar in. Längst bort under soffan ligger Winnie triumferande med båda mina vantar bredvid sig. Hon såg så pass belåten ut över sina byten att jag inte kunde låta bli att skratta. Plötsligt var all stress och irritation som bortblåst. Mailet jag väntade på bleknade i minnet, och alla uppgifter i olika kurser kändes inte lika viktiga längre. Vad som däremot kändes viktigt var att Winnie förmodligen hade haft sin roligaste stund på hela veckan, och att jag fick vara med och uppleva den.

 

/Sandra