Ett försvinnande
Under de senaste dagarna har jag bott hemma hos mamma och varit kattvakt medan hon är på Öland. Det var fantastiskt att få träffa Wilma, Winnie och Kumi igen och imorgon är det dags för alla oss att åka hem till lägenheten, något jag tror samtliga kommer uppskatta. Det ska bli skönt att få komma hem.
En annan som blev väldigt glad när vi kom hit var Charlie. Han kom springande i full galopp så fort jag ropade på honom och sedan följde en kväll då han skulle sitta i knät, hänga runt halsen och buffa på våra huvuden. Fina Charlie.
Vi fick två fina dagar tillsammans. Sen försvann han. I dag har vi varit inne på dag tre och det känns så himla hopplöst och frustrerande. Vi har letat och letat. Letat på vettiga ställen och ovettiga. Mormor ropar hans namn och morfar går runt och pratar med grannar så att de kan hålla koll samt se efter så han inte blivit instängd någonstans. Var är du Charlie?
Charlie är inte katten som går så långt. Han brukar inte vara borta och allt känns bara så fel. Alla går runt och försöker hålla hoppet uppe samtidigt som vi tyst anar det värsta. Det enda vi vill just nu är att se honom komma springande från en buske, från en bod eller vad som helst. Bara han kommer tillbaka.
/Sandra
