Det här har nog inte varit Boris dag. Hans favoritmat tog slut i går och han var inte alls förtjust i att jag tog fram en annan burk. När jag hade hällt upp lite av maten så krafsade han demonstrativt över matskålen, precis som han gör i kattlådan. Inget vidare betyg för den maten alltså. Jag försökte med torrfoder och det har han faktiskt ätit en del av, men han verkar inte direkt supernöjd. Får se om det blir en tur till affären i morgon för att köpa mer Borismat.

 

Förutom detta så sprang han in i en stövel samt krockade med ett mjölkpaket. Inte lätt att vara Boris. Han avslutade i alla fall kvällen med att krypa upp i min famn för att sova. Han var mysigare än någonsin och ville inte gärna flytta på sig när det var dags för mig att gå. Goskatt.

 

Kubiken har härmed en speciell plats i mitt hjärta. Hon är så otroligt snäll och tålmodig. Vi känner ju inte varandra så bra, ändå behandlar hon mig som att vi alltid bott tillsammans. Dessutom är hon en riktig supermamma som verkligen tar hand om sina ungar. Hon har även visat att hon vet hur man använder en kattlåda och det gör mig väldigt lättad.

 

Jag är så glad över att vi tog in henne. Hon hade nämligen till en början lagt ungarna i en lada bredvid gården. Dit tog hon sedan med mig och Basse. Hon visade ganska tydligt var ungarna fanns. Vi beslutade att olovligt ta med hela kattfamiljen in i huset. Därför har en viss del av denna dag ägnats åt att försöka förklara varför vi tog in dem. Jag hade väl haft förhoppningar om att folk skulle ha större förståelse, men de flesta mötte oss med ilska och en kyla som jag inte var förberedd på. Väldigt tråkigt. Kubiken och hennes ungar ska inte få hamna i kläm på grund av att hennes ägare inte tagit ansvaret att kastrera henne. Eftersom vi nu tagit oss an henne så känns det som att ansvaret flyttas över på oss. Mamma och jag har kommit överens om en del saker som kommer göra Kubikens framtid betydligt bättre. Inga fler kattungar till att börja med.

 

 

De andra katterna i hushållet mår hur bra som helst. I dag har hela bunten mest legat och sovit. Lite söndagsvila. Lär ju vara full fart i morgon igen.

Under det här dygnet har det hunnit hända så himla mycket. Som någon kanske lade märke till var Kubiken otroligt rund på bilderna i inlägget jag skrev för två dagar sedan. Några kanske snabbt förstod att i den där magen fanns det mer än mat. Även vi har inte kunnat undgå att förstå vad som varit på gång. Under de senaste dagarna har det sparkats livligt därinne och vi har ju börjat fundera på när det var dags för ungarna att titta ut.

 

Det svåra i det här är att Kubiken inte är vår katt. En dag fanns hon bara här på gården och vi är inte säkra på var hon kom ifrån. Inte har vi hört att någon saknar henne heller. Därför blev det lite blandade känslor när vi förstod att hon var dräktig. För vad skulle vi göra med henne och ungarna?

 

Nu är ungarna i alla fall här och det enda vi kan göra är att se till att Kubiken har det så bra som möjligt. Om ungarna sedan överlever så får vi se till att försöka hitta bra hem till dem, för mamma kan ju inte ha hur många katter som helst här hemma.

 

Just nu ligger Kubiken nere i gästrummet och vilar. Det är första gången hon har fått komma in i huset och hon går runt och spinner hela tiden. Får se om hon blir mer rastlös snart och vill gå ut en sväng.

 

 

/Sandra

I dag kom det ett rymdskepp och transformeade om våra katter.

 

Både Kumi och Wilma gömde sig och fick därmed fortsätta se ut som de gjorde innan.

 

En annan spännande sak som hände i dag var att Jocke kom hem, två dagar tidigare än beräknat, från semestern. Elvis blev så himla glad! Han gick efter Jocke och pep, ville bli buren, leka och jag kan tänka mig att de där två kommer sova tillsammans i natt.

 

Denna dag har mest ägnats åt katten på bilderna nedan, Kubiken. Hon har varit en återkommande gäst här på gården under en längre tid och hon sitter nästan jämt ute på trappan och väntar på att man ska komma ut.

 

I dag gjorde hon oss sällskap när vi satt ute och åt och hon har även huserat på trappan under kvällen. Det har blivit en hel del gosande för hon är så himla mysig och spinner bara man kommer i närheten. Det verkar som att hon är här för stanna, så därför kommer hon inom en snar framtid att tilldelas en egen kategori här på bloggen.

 

 

Det har varit en ganska okomplicerad dag med katterna. Ingen har ställt till med något större bus.

 

Vi har passat på att stuva om lite i grytan också. Kumi har inte frivilligt lämnat rummet där maten finns på flera dagar. Hon ligger jämt och ständigt på en byrå bredvid matskålarna och vaktar. Så därför tog vi i dag ut maten och ställde den på ett annat ställe. Lite snopet för Kumi, men nu är hon tvungen att gå till ett annat rum om hon vill ha mat. Det verkar fungera för hon har faktiskt knatat runt en del och till och med förärat oss med ett besök. Hon hoppade upp på bordet där vi satt och tyckte att vi skulle ägna all uppmärksamhet åt henne, vilket vi såklart gjorde. Fina katt.

 

Slut på dagens rapport.

I dag har nog katterna haft lite tråkigt för vi har inte varit hemma så mycket. Större delen av kvällen har vi dock tillbringat på övervåningen och de har varit ovanligt lugna. Det största missödet var väl att Elvis råkade gå i ett av våra glas. Han verkade inte riktigt förstå att han gjorde det heller.

 

Eftersom det var så fint väder ute så fick Wilma följa med Totte ut även denna dag. Hon har varit helt slut sedan hon kom in och ligger i en hög ute i hallen och sover. Det ska bli spännande att se om hon vill ut i morgon också eller om hon då väljer att gömma sig.

 

Vi sitter ju uppe större delen av nätterna för att plugga och göra mobilspel. När jag skriver detta så är klockan till exempel 04:38 och vi börjar fundera på att sova snart. Katterna har varit lite förvirrade över att vi aldrig går och lägger oss för det är de inte vana vid. Totte däremot verkar gilla det. Han ligger ofta på golvet i närheten och kikar på oss. Ibland kommer han förbi för lite gos eller för att hoppa upp på bordet och ligga bredvid oss. Han är så otroligt mysig och go den där katten.

 

Denna dag har bjudit på lite av varje. Jag fick börja dagen med att torka skit nere i hallen. Därefter spydde Elvis en stor slemboll. När jag sedan trodde att allt hade lugnat ner sig så var det någon som sket i soffan. Inte så fräscht direkt.

 

Totte och Wilma har varit ute i rastgården hela dagen och verkade väldigt nöjda och glada nu när jag tog in dem. Kumi har mest legat i vardagsrumsfönstret, men nu verkar hon ha hittat en ny plats på bordet bakom Basses dator. Det känns så mysigt att ha henne nära.

 

Boris och Elvis fortsätter att leva rövare. Boris har sett väldigt ynklig ut emellanåt och man får ge honom lite extra tröst då hans saknad efter mamma verkar vara stor.

 

 

/Sandra

I lite mer än en vecka ska jag och Basse vara kattvakt här hemma hos mamma medan hon är på Öland. Vi har fått order om att tillbringa några timmar varje dag på övervåning så att Elvis och Boris får ordentligt med sällskap. Därför fick de vara med inne i badrummet när jag tvättade håret över badkarskanten. Det var otroligt populärt och de följde nyfiket vattnet som forsade ut.

 

Elvis är stencool med att ha oss som inneboende och verkar inte sakna mamma nämnvärt. Boris däremot går runt och verkar leta efter någon. Han skriker och har sig. Då får man ropa lite på honom så kommer han springande och blir hysteriskt gosig. Vi ska hänga med dem i några timmar nu medan vi pluggar. Det verkar de uppskatta för de far runt och leker överallt.

 

Jag avslutar dagens rapport med en film där Elvis förevisar varför kranar droppar.

 

 

/Sandra

Säga vad man vill om Elvis, men att vara smidig och försiktig är inte hans starka sida. Igår hade mamma ställt en burk med nyplockad svamp uppe på vedspisen. Denna  burk var Elvis naturligtvis tvungen att stöta ner på golvet när han skulle klättra lite.

 

 

 

/Sandra

I dag skurade mamma köksgolvet och ställde sedan upp stolar så att ingen skulle råka gå där medan det torkade. Boris och Elvis förstod naturligtvis inte vad det var frågan om. Varför stod det en stol mitt i vägen? Var det en ny leksak?

 

Helt plötsligt var köket den roligaste lekplatsen i hela huset.

 

 

 

 

När jag var i Norge på kattutställning såg jag att dom hade hemsnickrade matbarer för katterna. Jätte fina men väldigt dyra. Snål som jag är så tog jag ett kort och visade för min svärfar. Kanske, utifall att, om du vill...... jag fyller år snart.
Så fick jag då den fina vita matbaren som han snickrat till katterna. Vit med hjärta på, fina handtag på sidorna. Ja den är jätte fin.
Kumi så klart blev den som invigde den, vem annars.
Katterna är jätte nöjda och den har blivit en fin möbel.

Det hela började under försommaren 2009. Mamma jobbade som volontär på katthemmet i Enköping och det var inte ovanligt att jag följde med och hjälpte till när hon hade ett kvällspass. Vi tog oss som vanligt in i lokalen, mamma läste igenom anteckningar från personen som hade varit där tidigare under dagen och jag såg mig omkring, precis som jag brukar.

 

Som alltid så fanns det en hel drös med underbara katter som ivrigt väntade på att få bli utsläppta. Jag öppnade en av burarna och genast så for tre katter ut och började leka runt. När jag stod där i mitten av rummet och studerade dem så kände jag mig iakttagen. Jag sneglade mot buren längst in i hörnet. Där, på en klöspelare, låg en svart/vit katt och stirrade på mig. Jag fick en klump i magen. Som liten hade jag en underbar katt som hette Pricken, och han var just svart/vit. Sedan dess har jag undvikit katter med den färgkombinationen eftersom de ofta påminner för mycket om honom.

 

Nu hade jag dock inget val. Jag var tvungen att gå fram till den där katten. När jag försiktigt öppnade dörren fick jag en misstänksam blick kastad mot mig, men katten låg kvar. Sakta gick jag fram och höjde handen för att klappa den. Genast blev den platt som en pannkaka och öronen åkte isär. Den tittade upp på mig med stora ängsliga ögon. När min hand nuddade pälsen och gled längs ryggen så tryckte den bestämt upp sin kropp mot min hand. Jag höjde handen för att klappa på nytt, katten hukade och sen när jag åter hade handen på dens rygg så verkade den gilla det.

 

När jag öppnade buren så att den skulle kunna gå ut så låg den bara kvar, och fortsatte att titta på mig. Jag totalfastnade för katten. När jag kom ut ur buren såg jag att katten hette Vivvi. De kommande dagarna tänkte jag både en och två gånger på henne. Jag var livrädd för att bli för fäst vid henne eftersom jag visste att det var en omöjlighet att hon skulle kunna bo med mig.

 

 

När mamma några veckor senare skulle tillbaka så följde jag med. Höstterminen närmade sig och jag skulle då fara tillbaka till Uppsala. Jag ville ju för alltid kunna minnas den där katten, så jag tog med mig kameran och knäppte några bilder på henne. Hon var inte alls lika rädd längre, men låg mest på sin klöspelare och kikade. Enda gången hon rörde sig var när det vankades mat. Då var det bråttom fram till matskålen. När vi skulle åka hem så tog jag farväl och önskade henne lycka till med att hitta ett hem. Mamma kunde inte riktigt förstå min fascination för den där katten som i hennes ögon såg ut som precis alla andra, men för mig så var hon något extra.

 

 

Ett halvår gick. Det blev jullov. Mamma hade bokat in sig på ett kvällspass och tyckte det var kul om jag kunde följa med. Jag hängde på och såg fram emot några timmars gos och lek med katterna på katthemmet. När jag kommer in och har tagit av mig jackan så ser jag hur två bekanta ögon tittar på mig. Jag skrek rakt ut "Är hon kvar?". Mamma hade inte heller varit där på ett bra tag och hade glömt bort mina känslor för Vivvi. Ni kan ju gissa var jag tillbringade större delen av den kvällen. Hon hade dock förändrats. Vivvi var numera ganska tjock. Jag förberedde mig åter på att jag nog aldrig skulle få se henne igen, men denna gång hade jag väldigt svårt för att släppa henne. Mamma fick därför i uppdrag att hålla koll på hur det gick för henne, och när jag några veckor senare var på skidsemester i Åre så kom det ett MMS med en bild på Vivvi. Mamma var på katthemmet och hade klappat lite extra på henne från mig. Mamma fortsatte att hålla koll på Vivvi och rapporterade lite smått om hur hon hade det, medan jag fortsatte med studentlivet i Uppsala.

 

I juni började saker ta en oväntad vändning. Jag hade sommarlov och bestämde mig för att bo hos mamma i några veckor. En dag kom mamma in i mitt rum. Hon såg väldigt allvarlig ut och berättade att de hade hört av sig från katthemmet. Jag fick en klump i magen. Hade hon dött? Var hon sjuk? Mamma förklarade att de inte visste vad de skulle ta sig till med Vivvi. Hon hade nu varit på katthemmet ganska länge och det var ingen som hade visat något större intresse för henne. Jag blev så fruktansvärt ledsen och fick panik. Vad skulle hända med henne? Mamma gick ut och jag låg förtvivlad kvar i min säng och började fundera.

 

Vid denna tidpunkt hade jag och Basse fått tag i en lägenhet. Äntligen skulle vi kunna flytta ifrån studentkorridoren och istället kunna bosätta oss i en liten tvåa. Dessvärre hade Basse tydligt sagt att han inte ville att vi skulle ha någon katt. Mina katter hos mamma fick gärna komma och hälsa på, men ingen fick bo där permanent. Jag respekterade hans åsikt och hade inte tjatat det minsta, men nu kände jag att det fick bära eller brista. Jag var tvungen att fråga om Vivvi kunde få bo med oss.

 

Jag samlade mig, tänkte noga igenom vad jag skulle säga och ringde upp. När han svarade hann jag inte säga många ord. Det brast ganska så direkt, men på något magiskt sätt fick jag ur mig vad jag ville säga. Svaret från hans sida kom utan den minsta tvekan, "Klart vi ska ta henne!".

 

Jag var så lycklig! Vi kom överens med katthemmet om att jag skulle hämta hem henne i slutet av sommaren då vi fick tillgång till lägenheten. Mamma bokade in några pass under sommaren så att vi skulle kunna hälsa på henne. Basse visste ju knappt hur hon såg ut och ska jag vara ärlig så tror jag att han från början tyckte att hon kanske inte var den finaste katten han hade sett. Som vanligt så låg hon på sin klöspelare. Jag satte mig på en stol bredvid. Till min stora förvåning så reste hon sig upp och gick långsamt över till mitt knä och satte sig där. Allt kändes så rätt. När jag försökte klappa en av hennes burkompisar så jamade hon till och ställde sig ivägen. På en och samma dag så hade jag både haft henne i knät och hört henne prata för första gången.

 

 

I augusti åkte vi till katthemmet igen, men då var det för att en gång för alla ta med katten hem. Där satt vi. Jag, Basse och Vivvi. Nervösa och spända på hur vårt nya liv tillsammans skulle bli. Några dagar senare insåg vi att Vivvi inte alls var någon Vivvi. Hon var en Kumi. Den roligaste katten i världen.

 

 

För en vecka sedan kom jag hem från Kreta. Det var bra och fint på nästan alla sätt. Det enda som kändes jobbigt var att se alla hemlösa katter och hundar. Som tur var så verkade folk vara snälla med dem, men ändå...

 

Jag tänkte på Kumi varje gång jag såg en katt. På hur hon skulle ha sett ut och på hur hennes ögon skulle ha följt varje rörelse jag gjorde med besticken om hon hade varit en av de där katterna som satt nedanför restaurangbordet. Förmodligen hade hon jamat till lite också.

 

Ännu värre kändes det när jag tänkte på hur Kumi en gång i tiden faktiskt var hemlös. Och jag är så himla tacksam över att hon fick komma till katthemmet, för det var där vi träffades för första gången. Jag minns hur hon såg ynklig och bestämd ut på samma gång. Av alla katter som fanns på katthemmet just då så var det Kumi som mina ögon fastnade vid. En svart och vit vanlig huskatt. De flesta skulle nog kanske till och med ha tyckt att hon såg lite tråkig ut, men i mina ögon så var hon bland det finaste jag hade sett.

 

I förra inlägget skrev mamma om Boris och Elvis som låg i solen. Kumi kan hon också.

 

 

Hon är dessutom så avancerad att hon placerar kroppen efter geometrin på solfläcken.

 

/Sandra

 

När det vankas sol, ja då är Elvis och Boris där snabbt. Nu i kväll så sken solen genom stora rumsfönstret och vips så intog dom solpositionen. Dom är för goa där dom ligger och solar.