Det hela började under försommaren 2009. Mamma jobbade som volontär på katthemmet i Enköping och det var inte ovanligt att jag följde med och hjälpte till när hon hade ett kvällspass. Vi tog oss som vanligt in i lokalen, mamma läste igenom anteckningar från personen som hade varit där tidigare under dagen och jag såg mig omkring, precis som jag brukar.
Som alltid så fanns det en hel drös med underbara katter som ivrigt väntade på att få bli utsläppta. Jag öppnade en av burarna och genast så for tre katter ut och började leka runt. När jag stod där i mitten av rummet och studerade dem så kände jag mig iakttagen. Jag sneglade mot buren längst in i hörnet. Där, på en klöspelare, låg en svart/vit katt och stirrade på mig. Jag fick en klump i magen. Som liten hade jag en underbar katt som hette Pricken, och han var just svart/vit. Sedan dess har jag undvikit katter med den färgkombinationen eftersom de ofta påminner för mycket om honom.
Nu hade jag dock inget val. Jag var tvungen att gå fram till den där katten. När jag försiktigt öppnade dörren fick jag en misstänksam blick kastad mot mig, men katten låg kvar. Sakta gick jag fram och höjde handen för att klappa den. Genast blev den platt som en pannkaka och öronen åkte isär. Den tittade upp på mig med stora ängsliga ögon. När min hand nuddade pälsen och gled längs ryggen så tryckte den bestämt upp sin kropp mot min hand. Jag höjde handen för att klappa på nytt, katten hukade och sen när jag åter hade handen på dens rygg så verkade den gilla det.
När jag öppnade buren så att den skulle kunna gå ut så låg den bara kvar, och fortsatte att titta på mig. Jag totalfastnade för katten. När jag kom ut ur buren såg jag att katten hette Vivvi. De kommande dagarna tänkte jag både en och två gånger på henne. Jag var livrädd för att bli för fäst vid henne eftersom jag visste att det var en omöjlighet att hon skulle kunna bo med mig.
På katthemmets hemsida fanns den här bilden på Vivvi med statusen "Söker hem".
När mamma några veckor senare skulle tillbaka så följde jag med. Höstterminen närmade sig och jag skulle då fara tillbaka till Uppsala. Jag ville ju för alltid kunna minnas den där katten, så jag tog med mig kameran och knäppte några bilder på henne. Hon var inte alls lika rädd längre, men låg mest på sin klöspelare och kikade. Enda gången hon rörde sig var när det vankades mat. Då var det bråttom fram till matskålen. När vi skulle åka hem så tog jag farväl och önskade henne lycka till med att hitta ett hem. Mamma kunde inte riktigt förstå min fascination för den där katten som i hennes ögon såg ut som precis alla andra, men för mig så var hon något extra.
Det här är en av bilderna jag tog på Kumi för att minnas henne. Här är hon mätt och belåten efter utfodringen.
Ett halvår gick. Det blev jullov. Mamma hade bokat in sig på ett kvällspass och tyckte det var kul om jag kunde följa med. Jag hängde på och såg fram emot några timmars gos och lek med katterna på katthemmet. När jag kommer in och har tagit av mig jackan så ser jag hur två bekanta ögon tittar på mig. Jag skrek rakt ut "Är hon kvar?". Mamma hade inte heller varit där på ett bra tag och hade glömt bort mina känslor för Vivvi. Ni kan ju gissa var jag tillbringade större delen av den kvällen. Hon hade dock förändrats. Vivvi var numera ganska tjock. Jag förberedde mig åter på att jag nog aldrig skulle få se henne igen, men denna gång hade jag väldigt svårt för att släppa henne. Mamma fick därför i uppdrag att hålla koll på hur det gick för henne, och när jag några veckor senare var på skidsemester i Åre så kom det ett MMS med en bild på Vivvi. Mamma var på katthemmet och hade klappat lite extra på henne från mig. Mamma fortsatte att hålla koll på Vivvi och rapporterade lite smått om hur hon hade det, medan jag fortsatte med studentlivet i Uppsala.
I juni började saker ta en oväntad vändning. Jag hade sommarlov och bestämde mig för att bo hos mamma i några veckor. En dag kom mamma in i mitt rum. Hon såg väldigt allvarlig ut och berättade att de hade hört av sig från katthemmet. Jag fick en klump i magen. Hade hon dött? Var hon sjuk? Mamma förklarade att de inte visste vad de skulle ta sig till med Vivvi. Hon hade nu varit på katthemmet ganska länge och det var ingen som hade visat något större intresse för henne. Jag blev så fruktansvärt ledsen och fick panik. Vad skulle hända med henne? Mamma gick ut och jag låg förtvivlad kvar i min säng och började fundera.
Vid denna tidpunkt hade jag och Basse fått tag i en lägenhet. Äntligen skulle vi kunna flytta ifrån studentkorridoren och istället kunna bosätta oss i en liten tvåa. Dessvärre hade Basse tydligt sagt att han inte ville att vi skulle ha någon katt. Mina katter hos mamma fick gärna komma och hälsa på, men ingen fick bo där permanent. Jag respekterade hans åsikt och hade inte tjatat det minsta, men nu kände jag att det fick bära eller brista. Jag var tvungen att fråga om Vivvi kunde få bo med oss.
Jag samlade mig, tänkte noga igenom vad jag skulle säga och ringde upp. När han svarade hann jag inte säga många ord. Det brast ganska så direkt, men på något magiskt sätt fick jag ur mig vad jag ville säga. Svaret från hans sida kom utan den minsta tvekan, "Klart vi ska ta henne!".
Jag var så lycklig! Vi kom överens med katthemmet om att jag skulle hämta hem henne i slutet av sommaren då vi fick tillgång till lägenheten. Mamma bokade in några pass under sommaren så att vi skulle kunna hälsa på henne. Basse visste ju knappt hur hon såg ut och ska jag vara ärlig så tror jag att han från början tyckte att hon kanske inte var den finaste katten han hade sett. Som vanligt så låg hon på sin klöspelare. Jag satte mig på en stol bredvid. Till min stora förvåning så reste hon sig upp och gick långsamt över till mitt knä och satte sig där. Allt kändes så rätt. När jag försökte klappa en av hennes burkompisar så jamade hon till och ställde sig ivägen. På en och samma dag så hade jag både haft henne i knät och hört henne prata för första gången.
När statusen på katthemmets hemsida ändrades till "Fått nytt hem!" kändes som att allt var definitivt och det sjönk sakta in att Vivvi skulle bo med oss.
I augusti åkte vi till katthemmet igen, men då var det för att en gång för alla ta med katten hem. Där satt vi. Jag, Basse och Vivvi. Nervösa och spända på hur vårt nya liv tillsammans skulle bli. Några dagar senare insåg vi att Vivvi inte alls var någon Vivvi. Hon var en Kumi. Den roligaste katten i världen.
