På midsommarafton var vi iväg på midsommarfirande hos mina kusiner. Där blev det både tipsrunda och 5-kamp och i båda dessa tävlingar så fick man pris. Medan jag valde pris efter vad vi kunde tänkas behöva så valde Basse pris efter vad Winnie skulle kunna tänkas uppskatta allra mest.

 

Han valde bland annat en bröd/frukt-påse och denna lade han ner på golvet till Winnie så fort vi hade kommit hem. Winnie blev såklart superintresserad och inspekterade genast nytillskottet. Kort därefter hade hon klämt sig ner i den och såg så himla nöjd ut. I dag var det Kumis tur att prova den. Hon fick inte riktigt plats, men det var tydligen mysigt ändå.

 

Det är fredag och mina pälsklingar startar dagen med att mysa tillsammans i soffan. Nyss hade de ett långt tvättkalas, men nu verkar det som att de kommer somna när som helst.

 

Jag blir så otroligt glad varje gång jag ser dem ligga tillsammans och jag är så tacksam över att de fungerar så bra ihop. Winnie är ju lite utav ett vilddjur, men om det är någon här hemma som kan hantera henne så är det Kumi. Kumi är ju en katt av den bestämda sorten och i närheten av henne gör man inte alltid som man vill.

 

Jag befinner mig just nu i slutspurten av terminen med en hel drös av inlämningsuppgifter, projekt och tentor som ska göras. De senaste dagarna har jag jobbat hemifrån. Det bästa med detta är att Kumi gärna agerar ryggvärmare. Jag hinner knappt sätta mig förrän hon bestämt tränger sig upp bakom mig och mer eller mindre kräver sin plats. Sen ligger hon där, varm och go mot min rygg och spinner. Blir nästan som någon form av massage.

 

Igårkväll var jag ensam hemma med katterna. Vi fastnade ganska så snart framför Star Wars. Winnie var inte så intresserad och somnade ganska fort. Annat var det med Kumi som såg ut att vilja knuffa omkull varenda droid hon såg. Jag och Basse brukar ganska ofta fantisera om hur det skulle vara att ta med Kumi upp i rymden. Tänk att ha ett litet skepp att åka runt i och att få uppleva tyngdlöshet. Då skulle Kumi kunna sväva runt lite här och där. Ibland skulle hon kanske fastna i ett rum eller skåp så att vi var tvungna att hjälpa henne ut. Och förstå vad upprörd hon skulle vara om maten plötsligt svävade ifrån henne. Kanske skulle hon till slut lära sig behärska tyngdlöshet och vant studsa mot olika saker för att ta sig dit hon vill. Vi föreställer oss ofta hur vi åker runt i ett rum och så frågar den ene "Har du sett till Kumi?", och den andre svarar "Nä, nu när du säger det så var det ett tag sedan jag såg henne...". Sen vänder vi oss båda mot dörren samtidigt och får syn på Kumi som smidigt svävar förbi utanför dörrhålet. Hon nickar igenkännande mot oss och svävar sedan vidare längs med korridoren. Helst skulle jag vilja att hon hade på sig en liten hjälm med antenn, men Basse har inte riktigt tillåtit den detaljen i vår fantasi än. Han funderar mest på hur vi ska få in Winnie i det hela och tycker att det är mycket viktigare än att Kumi bär hjälm.

 

 

/Sandra

 

I går åkte jag, Basse och Kumi hem till Uppsala igen. Winnie fick stanna kvar hos mamma eftersom hon ska ta bort stygnen senare i veckan. Vi passade därför på att ta med oss Wilma hit.

 

I går kom mamma och hämtade upp både Winnie och Kumi. De skulle båda till veterinären ute hos mamma. Winnie skulle kastreras och ID-märkas och Kumi skulle genomgå en undersökning då hon börjat kräkas ibland när hon äter. Detta har ju så klart gjort oss superoroliga och därför kändes det skönt att få henne undersökt.

 

Jag har varit så himla nojig den senaste tiden och fått för mig att Kumi varit döende i alla möjliga sjukdomar. Jag är så himla rädd att något ska hända henne att jag inte riktigt kunnat tänka klart. Har hon legat och sovit lite längre någon dag så har jag dragit slutsatser av det, lägger hon sig avskiljt får jag för mig att slutet är nära och kommer hon istället och lägger sig nära mig så går tankarna istället att "Jaha, nu söker hon extra närhet för att hon känner sig svag". Jamen ni hör ju hur det låter. En gång låg jag och Winnie i soffan och vilade. Då hörde jag hur Kumi började grymta konstigt inne i sovrummet. "Nu håller hon på att dö!", tänkte jag och kastade mig ur soffan och rusade, med Winnie i hasorna, in till Kumi. Det visade sig att hon bara låg och grymtade helt oskyldigt i sömnen.

 

Nu är i alla fall undersökningen gjord och ingen är förmodligen mer lättad än jag. Blodprover togs och de visade att hennes njur- och levervärden var jättefina. Munnen kollades och det såg bra ut där med. Nästan ingen tandsten alls. Hjärtat lät också bra, så Kumi mår tydligen prima, och till hennes försvar så har hon ju egentligen aldrig verkat sjuk. Det känns ändå bara så skönt att veta att allt är som det ska.

 

Att hon spyr kan bero på att hon fortfarande får för sig att hon måste hetsäta. Nu har hon ju lite konkurrens av Winnie om maten också och det känner hon kanske av. Hur som helst så ska vi försöka lösa det när hon kommer tillbaka hit och skulle kräkandet fortsätta så åker vi tillbaka och ser om det kan vara något annat.

 

Att sitta vid skrivbordet och tentaplugga när katterna ligger och har det såhär mysigt är inte lätt. Jag vill ju inget hellre än att slå igen böckerna och lägga mig bredvid dem...

 

 

/Sandra

I dag sken solen ute och jag var snabb med att dra för persiennerna eftersom jag får så ont i huvudet av solsken när jag sitter och pluggar. Kumi satt på golvet och såg allmänt uttråkad ut. Jag ville få henne glad och då kom jag på att hon älskar sol. Så jag gick in i sovrummet och bäddade iordning sängen på Kumis favoritvis, drog upp persiennerna och drog gardinerna åt sidan. Ett starkt sken kom in och började värma upp den nedre delen utav sängen. Jag gick och hämtade Kumi och placerade henne på det soligaste stället. Glad katt var bara förnamnet. Nu ligger hon där på sin solfläck och njuter och om jag känner henne rätt så kommer hon ligga där ända tills solen försvinner för dagen.