Kloklippning

I dag på förmiddagen var det dags för kloklippning av katterna. Katterna är av varierande svårighetsgrad att ha att göra med under denna procedur, men just dena gång gick det så himla lätt och smidigt.
 
Wilma - protesterar genom att sitta och pipa, men är annars lättklippt och den som är mest van efter alla år som utställningskatt.
 
Winnie - är så nyfiken på kloklipparen att hon ska tassa efter den samtidigt som jag försöker klippa. Kan vara lite småsprattlig, men hon är ju så liten så hon är ganska lätt att hålla ordning på.
 
Kumi - den som är mest motståndsbenägen. Att hon är himla stark gör det inte lättare. I dag var faktiskt första gången jag kunde klippa alla klor under en och samma omgång. Hon är himla snäll och har alltid klorna indragna på den tass som kommer i kontakt med min kropp medan den andra tassen viftar och försöker få tag på saker som kan hjälpa henne att komma loss (som t.ex. mattor, stolar, golv osv.).
 
Efteråt var det inga sura miner från någon katt. Wilma återgick till exempel till sin solfläck på golvet. Lilla hårbollen.
 
 
 /Sandra

Katter och inneboende

Alltså, våra katter. Åh, vad jag tycker om dem! Hela bunten! Inatt hade jag Wilma vid fötterna, Kumi på armen och Winnie trängde sig ner mellan mig och Basse. Bara jag råkade röra mig lite så började alla spinna (förutom Basse då).
 
Sedan några dagar tillbaka har vi en inneboende och han frågade om vi verkligen hade tre katter eftersom han bara sett till en. Det är givetvis Kumi han stött på och jag hör hur hon kommunicerar med honom om morgnarna när hon försöker tigga frukost. Vad vår inneboende inte vet är att han varit förföljd. Ända sedan han flyttade in har det nämligen varit en liten varelse på fyra tassar, vid namn Winnie, som smugit efter honom. Allra mest spännande har det varit när han lämnat dörren till sitt rum på glänt för då har Winnie kunnat sitta och kika in. Så fort han rört sig mot dörren har hon dock skyndat sig in i vårt sovrum.
 
 
/Sandra

Hjälp med lite ommöblering

Vi har varit tvungna att möblera om lite och detta har inneburit att vi tömt ett rum och ställt över alla möblerna där till vardagsrummet. Vi hann knappt börja lyfta den första möbeln förrän Kumi satte sig i dörrhålet och undrade vad i hela friden vi trodde att vi höll på med.

När hon hade fått höra våra planer så tog hon genast på sig rollen som arbetsledare och med viftande tassar dirigerade hon oss genom alla flyttningar. Wilma satt nyfiket vid sidan av och Winnie var överallt och ingenstans. När vi skulle lyfta en byrå hade hon t.ex. tagit sig in i den och lagt sig i en av lådorna. När vi slutligen skulle lyfta de riktigt tunga grejerna kändes det säkrast att stänga in Winnie i sovrummet en stund.

Nu imorse när jag kom upp trodde jag att den värsta upphetsningen skulle lagt sig, men icke då. Kumi klättrade, hängde och kastade sig mellan stolar, bord och fönster som en riktig katt-Tarzan. Winnie kom med leksak efter leksak i munnen och ville att jag skulle apportera med henne eftersom det nu fanns nya ställen att kasta på leksakerna på. Wilma sprang och jagade Winnie och snodde leksaker av henne i farten. Det är först nu som de har lugnat ner sig och somnat lite här och var.
 
 
/Sandra

Julklappen

Julklappen från mamma används flitigt här hemma. Den enda som är skeptisk är Wilma som helst inte går för nära, men både Kumi och Winnie brukar ligga och sova i den.
 
Jag var faktiskt tveksam till en början om de skulle våga använda den och det hände inte så mycket den första veckan. Det var först när solen sken rakt in på julklappen som Kumi klättrade upp och lade sig tillrätta för att kunna njuta ordentligt. Sedan dess har hon varit den trogen och när Winnie såg att Kumi låg i den så var hon inte sen med att prova hon också.
 

/Sandra

Varför det kan vara mer komplicerat att plugga hemma än på t.ex. biblioteket

I går ville jag så gärna sitta vid köksbordet och plugga istället för att stänga in mig på kontoret. Jag hade till en början förhoppningar om att faktiskt få sitta någorlunda ostört, men det dröjde inte länge innan jag fick sällskap. Det kändes sedan som att katterna på löpande band valde att ockupera mitt räkneblock.
 
Först ut var Winnie.
 
En stund senare var det en fluffig hårboll som tog plats.
 
Här är det en bestämd Kumi som påpekar att det är dags för hennes mellanmål.
 
Slutligen så blev det på detta vis.
 
/Sandra

Kläder

Kläder är populära här hemma. Så fort vi lägger i från oss till exempel en tröja så kommer det en katt och lägger sig på den. Även om det finns en hel säng att ligga i så väljer de helst fläcken där klädesplagget befinner sig.
 
Wilma väljer oftast att ruva på Basses tröjor och om Winnie får välja så är någon av alla mina pyjamasar som gäller. Kumi är inte så mycket för det här med kläder. Speciellt inte om de ligger på golvet eller om de upptar hennes favoritplatser. Var sak på sin plats är mer hennes melodi.
 
Här ligger Winnie och myser på min myströja.
 
/Sandra

Eftertraktad väska

Både Winnie och Kumi tycker väldigt mycket om väskor. När vi hade en kompis över för någon vecka sedan så var det brottningsmatch om vem som skulle få inta dennes väska. Kumi vann och låg nöjt och sov på väskan.
 
Efter någon timme kom Winnie tillbaka och hon kunde verkligen inte låta bli att tassa på Kumi som till slut blev så less att hon gick därifrån. Winnie var då snabb med att ta sig in i väskan och där låg hon sedan och hade det bra tills det var dags för vår kompis att ta sin väska (utan katt) och gå hem igen. Som tur är så tycker de flesta vi känner att det är helt okej att våra katter rotar i deras väskor. Vi försöker dock vara noga med att hålla koll på Winnie så hon inte snor eller förstör något. Det kan ju gå lite vilt till ibland.
 
 
/Sandra

Städning

Kumi har alltid starkt ogillat dammsugaren. Så fort den kommit fram ur städskåpet har hon varit den första att kasta sig in under sängen, men nu har något hänt. De senaste veckorna har hon nämligen inte alls gömt sig utan snarare visat intresse för "åbäket".
 
Så här såg Kumi ut när jag dammsög runt soffan där hon låg. Lite bekymrad valde hon ändå att ligga kvar.
 
När jag fortsatte dammsugningen ute i köket kände jag mig iakttagen och mycket riktigt så var det någon som satt och spejade. Hon fortsatte sedan att förfölja mig genom hela lägenheten och kostade sig till och med på ett skutt över dammsugaren.
 
Fortsätter det så här så kanske jag snart har en katt som glatt sitter ovanpå dammugaren och åker med genom alla rum.
 
/Sandra

Tisdag

Den här dagen har inte tillhört en av de bättre. När jag kom hem gjorde jag därför det enda rätta och gosade ner mig bakom Kumi i soffan. Kumi blev så till sig så hon började storsnarka. Efter att jag petat lite på henne så snörvlade hon till, gäspade, drog en djup suck och somnade sedan om. Underbara katt! Vad som än händer under dagarna så har jag alltid Kumi att komma hem till på kvällen. Och Winnie. Och Wilma. Och Basse förstås.
 
 
/Sandra

Saknad och flytt

Basse och jag har en sådan enorm längtan efter våra katter just nu. Det är nästan så vi inte fungerar normalt. I dag när vi åkte hiss ner till tvättstugan så klev det in en person med två hundar i hissen. Vi höll på att gå sönder när vi fick stå bara någon meter ifrån två pälsbeklädda varelser eftersom vi genast tänkte på våra två egna djur. Saknaden är så stor att vi inte riktigt vet var vi ska göra av alla känslor. Det känns nästan en aning överdrivet.
 
Varje dag sitter vi flera gånger och tittar på filmer och bilder på Kumi och Winnie. Vi har noggrant packat ner deras saker och märkt kartongerna väl så att vi snabbt ska kunna packa upp deras leksaker och filtar när vi är på det nya stället.
 
Det ska bli så himla mysigt att få ta emot dem på fredagmorgon. Vi flyttar ju på torsdageftermiddag och vi ska jobba jättehårt med att packa upp så mycket som möjligt så att de ska slippa en massa flyttstök. Åh, vad jag hoppas att de ska trivas i den nya lägenheten. Den kommer bland annat bjuda på fler fönster vilket jag gissar blir uppskattat då båda gärna sitter och kikar ut.
 
Kumis svanstipp. Jag älskar den!
 
/Sandra

Utan katt i två veckor

I lördags var mamma och mormor här och hälsade på och när de åkte hem så fick de ta med sig katterna. Några meters avstånd som vi är vana vid att ha dem på är vid det här laget några mil. Det var så himla jobbigt att stoppa in dem i burar och bära ner dem till bilen. Både Basse och jag blev en rejält ledsna när vi såg dem åka iväg. Tänk vilka starka känslor man kan ha för sina katter.
 
Anledningen till att de fick åka iväg är för att flytt närmar sig. Vi ska packa ihop alla våra grejer, främmande människor kommer springa i vår lägenhet och vi måste försöka städa bort så mycket katt som möjligt. Därför är de nu hos mamma och hälsar på och får komma tillbaka när allt är på plats på det nya stället.
 
När vi kom upp till lägenheten efter att ha vinkat av mamma och katterna så hittade vi Winnies favoritleksak på golvet. Våra underläppar började genast darra och innan vi visste ordet av så var allt bara jättesorgligt. Aldrig mer kommer de återvända till den här lägenheten. Winnie är ju dessutom uppvuxen här och det var på dessa golv hon tog sina första steg. Det var vid sängen hon lärde sig äta och det var vid garderoberna hon började använda kattlådan. Det var hit vi tog Kumi när hon blev vår och det var här vi tre lärde känna varandra för lite mer än tre år sedan.
 
Det är så himla tomt i lägenheten utan dessa två.
 
Efter att vi hade fått ur oss alla känslor så lugnade vi ner oss. Vi bestämde oss för att försöka njuta av alla saker vi kan göra nu när katterna inte är här. Som att t.ex. ha tända ljus, att slippa gå upp flera gånger varje natt för att hindra dem från att äta upp våra flyttkartonger och att vi de två kommande veckorna kan placera våra strumpor precis var vi vill utan att någon kommer och tar dem (här blev det lite sorgligt igen). Vi tog några djupa andetag, släppte de jobbiga tankarna och tänkte ta itu med lite städning. Då fick vi syn på kattlådan. Genast kom alla sakna-Kumi-och-Winnie-känlsor tillbaka. Förstenade stod vi och stirrade på den. Här var det på gränsen att vi skulle bryta ihop helt och hållet. "Är den rensad?", frågade Basse. "Varför undrar du?", frågade jag med darrig röst. "För om den inte är det så har vi alla fall något kvar från dem", svarade Basse och var helt seriös med att det var bättre än ingenting.
 
Nu när det gått några dagar sedan de lämnade oss så känns allt mycket bättre. Mamma har skickat bilder på Winnie och uppdaterat om Kumi och det verkar inte gå någon nöd på dem. Det är mest jag och Basse som har det lite tomt och ensamt här i lägenheten.
 
/Sandra

Hur Kumi vill ha det

Usch, vad dåligt samvete jag fick när jag kom upp och såg att jag i går hade lämnat Kumis favoritfilt i en stor hög på soffan. En liten bit stack ut från högen och på den lilla plätten hade Kumi försökt trycka ihop sig. Bara en fjärdedel av hennes kropp fick plats. Nu har jag bäddat ut filten och Kumi kunde äntligen inta sin favoritposition. Hon är så rolig den där katten. I går låg jag och läste lite innan jag skulle sova och eftersom jag var lite lat så lade jag mig direkt på överkastet. Kumi ville också hoppa upp och lägga sig, men hon vet att om det ligger ett överkast på sängen vid sovdags så innebär det att hon kommer behöva flytta på sig om hon lägger sig på det. Så hon satt snällt och vrålstirrade på mig tills jag flyttade en bit av överkastet. Då hoppade hon snabbt upp och lade sig till rätta. På morgonen är hon tvärtom för då ska överkastet minsann på och hon tycker inte om när vi går till skolan utan att ha bäddat ordentligt innan.
 
På denna plats lägger sig Kumi när hon inte är nöjd.
 
/Sandra

Kartong-gnagare

Kumi äter tydligen inte bara av växter utan även kartong verkar falla denna dam i smaken. Just nu har vi massor av kartonger hemma och nästan varje morgon möts jag av denna syn:
 
 
Även Winnie är väldigt förtjust i alla dessa kartonger, men hon kör sin egna stil och väljer att hellre hoppa ner i kartongerna och göra hål från insidan istället. Ska bli spännande att se hur många användbara kartonger vi har kvar om en månad.
 
/Sandra

Ett dåd

När Basse och jag flyttade ihop och bodde i ett litet korridorsrum så köpte vi vår första växt. Den fick namnet Eivurt och var oehört omtyckt av oss. Tyvärr började Eivurt må dåligt nu under sommaren och för några veckor sedan insåg vi att slutet var nära för våra kära växt. I ett sista försök att få behålla något från Eivurt så knipsade vi bort den biten av honom som fortfarande var fin och satsade på att få denna del på fötter igen.
 
Det hela gick bra och efter några veckor blev, till vår stora lycka, Lill-Eivurt redo för en riktig kruka och jag plockade fram en med ett hjärta på - allt för att han skulle känna sig extra älskad och ompysslad. Krukan ställdes på bästa platsen och med spänning väntade vi på att han skulle växa på sig.
 
Nu tänker jag visa er hur det ser ut i krukan.
 
Om man ställer sig vid soffan så ser det ut så här.
 
Här har vi tagit oss några steg närmare.
 
Nu har vi nästan dykt ner i krukan. Då kommer vi till den stora frågan. Ser ni någon Lill-Eivurt? Nä, det gör ju inte jag heller.
 
Någon i denna lägenhet har tagit sig friheten att äta upp det lilla som fanns kvar av Eivurt. Jag vill ju hävda att det är ett barbariskt, ohyfsat och ociviliserat beteende. Vi fann spår på brottsplatsen i form av katthår i krukan som stämmer väl överens med de hår som pryder Kumis kropp. Hon har inte bekänt något ännu, men i den stund detta skrivs så är hon helt klart huvudmisstänkt för dådet.
 
/Sandra

Det är viktigt att komma igång på morgonen

I detta nu ligger Kumi och gör någon form av morgongymnastik på köksgolvet. Hon sträcker ut sina framtassar så långt det går och drar sedan ihop sig. Sen rullar hon över på nästa sida och upprepar proceduren. Därefter ställer hon sig på alla fyra och sträcker ut bakbenen ordentligt. En liten ryggstretch blev det visst också.
 
Verkar dock som att hon väljer att hoppa över att göra situps denna morgon.
 
 
 /Sandra

Ett måndagsbesök

Något som är märkligt är att varje gång vi har vår vän Thomas på besök så beter sig Kumi lite underligt. I vanliga fall brukar hon vara blyg när vi har främmande människor i lägenheten. Då håller hon mest till på sängen där hon ligger och misstänksamt kikar ut för att se vad det är för en typ som befinner sig i hennes hem. Men när Thomas är här, då blir hon nästan lite, ja, vad ska man säga...stöddig. Han hinner knappt komma innanför dörren förrän Kumi bestämt kommer och sätter sig på golvet en bit ifrån honom. Sen sitter hon där och stirrar på honom. Om han går iväg en bit så följer hon efter och sätter sig återigen på lagom avstånd och stirrar. Hon ser så otroligt bestämd ut och Thomas brukar inte kunna annat än känna sig en aning psykad.
 
Winnie är inte heller så förtjust i när vi har besök. Ingen av våra kompisar har sett henne för hon gömmer sig alltid under sängen. Undantaget var då i dag när Thomas var här. Winnie visade inga större tecken på missnöje alls. Hon till och med strök sig mot hans ben. Det är så lustigt hur de uppträder så olika mot olika personer.
 
 
/Sandra

Trött Kumi

Just i detta nu ligger jag i soffan och är lite krasslig. Kumi ligger bredvid och gör ifrån sig en massa ljud. Hon snarkar, grymtar, suckar och smackar. Rolig ser hon ut också med tungan ute och ena ögat halvöppet. Jag ligger spänt och väntar på nästa grymtning. Så himla mysigt ljud.
 
 
/Sandra

3 år med Kumi

I dag är det tre år sedan jag och Basse åkte till katthemmet för att hämta Kumi, eller Vivvi som hon hette på den tiden. Jag kommer ihåg hur nervösa vi var när vi åkte dit och hur otroligt lyckliga vi var när vi var på väg hem med vår lilla älskling.
 
Vi flyttade i samma veva ut från vår studentkorridor och in i en förträffligt fin liten tvåa. Kumi var till en början på sin vakt. Hon var dock väldigt nyfiken och kunde inte låta bli att sitta och kika på oss när vi monterade ihop möbler. Gladast blev hon när vi fick soffan på plats. Jag glömmer aldrig hur hon hoppade upp i den och hur hon varsamt trampade runt i den samtidigt som hon spann högt. Sen lade hon sig ner och fortsatte ha koll på oss från sitt hörn där i soffan.
 
Nyinflyttad Kumi för tre år sedan.
 
Vi funderade mycket på hur Kumi skulle kunna tänkas vara som katt. På katthemmet var hon inte så aktiv när vi var där och hälsade på och vi visste inte heller om hon var den där typen som var slarvig med lådan eller om hon till exempel tyckte om att riva sönder tapeter. Det visade sig att vi fick en katt som mer eller mindre aldrig hittade på hyss.
 
Kumi var den ulitmata katten för oss och vi tyckte det var så himla mysigt att ha någon att komma hem till efter skolan. Hon var lugn och snäll och såg verkligen ut att njuta av sitt nya liv som studentkatt efter att ha bott på katthemmet under en så lång tid. För mig var lyckan total. Efter att i smyg ha suktat efter Kumi på katthemmet i över ett år så kändes det magiskt att hon äntligen bodde hos oss. Att hon och jag äntligen fick vara tillsammans. Att vi fick vårt lyckliga slut, trots att det bara några månader tidigare hade varit en omöjlighet.
 
/Sandra

Mina kattvakter

Nu har vi snart varit här i Sundsvall i en vecka och ännu en vecka återstår innan vi tar tåget nedåt i landet igen. Vi är här och hälsar på Basses familj och under tiden så semestrar katterna ute hos mamma. Det är inte alltför roligt att vara i väg från dem. Nu har ju jag sådan tur att jag har bra kattvakter till både Kumi och Winnie. Med "bra kattvakter" menar jag inte bara personer som är vettiga och som tycker om djur utan jag vill ju att mina katter verkligen ska gilla personerna som ska ta hand om dem.
 
De senaste somrarna har Kumi varit hos mamma, men hon har inte riktigt trivts där eftersom Boris och Elvis envisas med att vara på henne hela tiden. Därför blev jag så glad i julas när Kumi plöstligt blev superkompis med min mormor och morfar. Hon älskade att få gå runt i alla deras rum och snoka och både mormor och morfar fick klappa och kela med henne. Hon hittade till och med en favoritfåtölj som hon fick ha som sin egen. Vi var alla så förvånade över hur snabbt hon gjorde sig hemmastadd hos dem, men Kumi verkade så himla nöjd över att slippa knaskatterna så hon fick stanna där större delen av jullovet. Mormor tyckte så mycket om henne att hon erbjöd Kumi att vara hos dem medan vi skulle åka bort nu i sommar. Jag har fått lite rapporter hemifrån och mormor berättade att hon råkade lägga ett överkast på Kumis favoritfåtölj. Det hade inte varit uppskattat och mormor hade fått många konstiga blickar. Allt blev bra igen när hon tog bort överkastet så att Kumi kunde hoppa upp och lägga sig.
 
Winnie är hos mamma och busar runt med sin bror Charlie och de andra katterna. I dag skickade mamma över en film som visade hur Winnie lekte med Boris svans. Det var så roligt att se henne leka loss och hon såg ut att må hur bra som helst. Hon har även möjlighet att gå ner och hälsa på Kumi om hon vill så jag tror att båda är ganska nöjda med tillvaron.
 
 
Eftersom det är lite snålt med katter att skriva om här där jag är så kommer det nog bli lite skralt med inlägg från min sida. Mamma får se till att uppdatera desto mer. Hon har ju trots allt en hel drös med katter att skriva om.
 
/Sandra

På äventyr

Ibland händer det så oväntade saker. I dag blev jag till exempel väckt av att det brakade till vid fönstret som vår säng står vid. Kort därefter hörde jag hur någon jamade. Jag blev lite förbryllad för jag hörde ju genast att det varken var Charlie, Kubiken eller Kalle, men ändå lät ljudet där utifrån så otroligt bekant. Jag skyndade mig upp och ut och gissa om jag blev förvånad när jag fann Kumi sittandes på trappan.
 
Det visade sig senare att hon måste ha råkat smitit ut tidigare på dagen när morfar gjorde rent kattlådan. Förmodligen hade hon varit ute i flera timmar och sedan bestämt sig för att det var dags att gå in igen. Kumi verkade inte vara det minsta bekymrad över sitt äventyr. Hon var hur lugn som helst och var mest ute efter att få matnär hon kom in igen. Hon var alldeles varm i pälsen så jag gissar på att hon hade legat ute i solen någonstans och slappat.
 
Nu i efterhand har jag ju såklart inte kunnat låta bli att tänka på allt som hade kunnat hända. Hon hade ju kunnat bli påkörd eller sprungit i väg och blivit mycket svårfunnen. Jag är så glad över att det inte hände något tokigt. Sen kan jag inte låta bli att vara lite nyfiken på hur hon visste exakt vilket fönster på huset som var mitt och Basses. Jag vaknade ju av braket som blev när hon försökte hoppa upp till vårt fönster och sedan ramlade ner. Hon kanske hörde oss på något sätt?
 
Fina lilla kloka katt!
 
 
/Sandra
Tidigare inlägg Nyare inlägg