Jag befinner mig just nu i slutspurten av terminen med en hel drös av inlämningsuppgifter, projekt och tentor som ska göras. De senaste dagarna har jag jobbat hemifrån. Det bästa med detta är att Kumi gärna agerar ryggvärmare. Jag hinner knappt sätta mig förrän hon bestämt tränger sig upp bakom mig och mer eller mindre kräver sin plats. Sen ligger hon där, varm och go mot min rygg och spinner. Blir nästan som någon form av massage.

 

Idag har Kubiken legat ute nästan hela dagen och bara slappat och njutit. Det ser så skönt ut när hon ligger och sover, emellanåt rycker det lite i benen. Jag störde henne verkligen när jag smög fram och tog kort men hon somnade faktiskt om.

 

 

Winnie är då sannerligen ingen bra hjälpreda när det kommer till städning. Det brukar vara som så att jag ställer undan och hon plockar fram. I dag plockade jag undan våra ryggsäckar som låg mitt ute på golvet. En stund senare släpade Winnie fram dem igen. Jag ställde ut pizzakartonger i hallen. Winnie gömde då den ena under skostället och släpade med den andra in till köket. Jag samlade ihop alla leksaksmöss och lade dem vid klösträdet. Winnie spred inom kort ut alla leksaksmöss över hela golvet igen. Jag samlade ihop bitar av torrfoder som låg ute på golvet. Winnie lekte med torrfoder-bollen och spred ut nya. Jag dammsög mattorna och lade ut de på sina rätta ställen. En stund senare hade Winnie flyttat på samtliga mattor. Jag tog bort jord som Winnie hade krafsat ur från blomkrukorna. Winnie pyntade snart fönsterbrädan med ny jord.

Nu gör ju detta egentligen ingenting. Är Winnie glad så är jag glad. Jag blir bara så fascinerad över vilken energi hon har och att hon verkar tycka allt är så roligt. Hon verkligen jobbar och har sig. I skrivande stund arbetar hon med att dra in en utav pizzakartongerna under soffan.

 

Detta dygn har inte varit roligt men nu är det över och allt slutat lyckligt. Det började med att Charlie som har börjat vara ute när vi är ute helt plötsligt var borta. Vi ropade och ropade och plötsligt så hörde vi ett ynkligt mjauande från ett träd. Där längst upp satt en ynklig Charlie och vågade inte klättra ner. Men herregud...hur gör vi nu ? det går ju inte att komma dit. Vi avvakta några timmar för att se om han klättrade ner av sig själv, vi lockade nedanför, vi stod på balkongen, vi lockade med allt men nej han kom inte ner. Nu började det bli mörkt ute...Stefan snickrade ihop en lååång landgång som han fick till ganska bra mellan Charlie och balkongen men nejdå ingen Charlie. Jocke kom hem och var ute och lockade inget resultat mer än att han fortsatte pipa ynkligt. Ja tillslut gick vi och la oss, sov ? nja det är väl att ta i, gick upp då och då och ropade på honom, icke. Så kom morgonen och vi åkte och jobbade, Jocke tog över  passet och när han åkte hjälpte mamma och pappa till att locka och försöka få ner honom. Jag frågade Chippen om han visste någon som hade skylift, jag efterlyste även på fb om någon hade skylift. Är det nu man ska ringa brandkåren ? tror knappast dom skulle komma.

Nu har jag gjort det igen....glömt en påse med kattsand. Jag är ju en slarv Fia det vet jag sen tidigare och det blir inte bättre med åren. I går kväll ställde jag en liten påse med kattsand som jag hade haft med mig som reserv till kattutställningen. Det var inte mycket sand tyckte jag men när det låg så här i trappan var det som en hel sandstrand. Lär jag mig då ? Skulle inte tro det.

/ kina

 

Här har vi också katt i låda fast Wilma tar det mer soft än Winnie. Hon ligger mest i lådan och slappar, skapar inte så många roliga påhitt som sin busiga kompis. Jag kan inte annat än skratta när jag läser om Winnies påhitt och då känns det skönt att Wilma bara ligger i sin låda.

/ Kina

 

Att jag aldrig lär mig, jag vet ju att det betyder trubbel att ställa ifrån sig mat eller sandpåsar i hallen. Ändå gör jag det och det slutar varje gång med plundrad påse. Att plundra kattmatspåsen kan jag förstå men att ha hål på sandpåsen kan jag inte förstå att det kan vara så roligt. Roligt måste det vara i alla fall för det är typ sand i hela hallen och återigen får jag väll skylla mig själv antar jag, för jag visste ju....

/ Kina