Nu i kväll fick vi äntligen en chans att "umgås" lite med Winnie. Mamma fixade nämligen så att vi kunde video-chatta. Det var så härligt att se vår lilla pälsboll. Vi satt och vinkade, ropade och hade oss där i kameran, men det var lite svårt att få kontakt med henne eftersom det ständigt var en viss herre vid namn Boris som skulle göra sig hörd. Man kan väl säga att hans hesa stämma tog över totalt. Det är så det brukar bli när man pratar med mamma. Undrar hur många som ringt henne och i efterhand funderat på vad tusan det var som lät i bakgrunden egentligen?

 

 

/ Kina

 

I våras började Winnie visa ett sort intresse för vattenskålen. Detta resulterade i att vi varje morgon möttes av ett blött golv då hon under natten hade suttit och stänkt ut nästan allt vatten. Några gånger när vi var uppe sent så fick vi se hur det hela brukade gå till. Hon skvätte först med ena tassen, sen med den andra och slutligen satt hon och trampade hejvilt med båda. Det skvätte i en radie om ungefär en meter och hon verkade tycka att det var himla roligt.

 

I längden blev det dock lite jobbigt att ständigt behöva torka upp en massa vatten, så vi kom på en lösning som gjorde alla nöjda. Vi provade att ställa in en vattenskål i duschen. Då kunde hon ha en skål att dricka vatten ur och en skål att stänka vatten ur. Winnie var helt med på noterna och varje kväll satt hon glatt och stänkte ur skålen som stod inne i duschen. Extra roligt verkade det vara att stänka vatten på duschdraperiet som då både lät och rörde på sig.

 

I lördags var mamma och mormor här och hälsade på och när de åkte hem så fick de ta med sig katterna. Några meters avstånd som vi är vana vid att ha dem på är vid det här laget några mil. Det var så himla jobbigt att stoppa in dem i burar och bära ner dem till bilen. Både Basse och jag blev en rejält ledsna när vi såg dem åka iväg. Tänk vilka starka känslor man kan ha för sina katter.

 

Anledningen till att de fick åka iväg är för att flytt närmar sig. Vi ska packa ihop alla våra grejer, främmande människor kommer springa i vår lägenhet och vi måste försöka städa bort så mycket katt som möjligt. Därför är de nu hos mamma och hälsar på och får komma tillbaka när allt är på plats på det nya stället.

 

När vi kom upp till lägenheten efter att ha vinkat av mamma och katterna så hittade vi Winnies favoritleksak på golvet. Våra underläppar började genast darra och innan vi visste ordet av så var allt bara jättesorgligt. Aldrig mer kommer de återvända till den här lägenheten. Winnie är ju dessutom uppvuxen här och det var på dessa golv hon tog sina första steg. Det var vid sängen hon lärde sig äta och det var vid garderoberna hon började använda kattlådan. Det var hit vi tog Kumi när hon blev vår och det var här vi tre lärde känna varandra för lite mer än tre år sedan.

 

 

Efter att vi hade fått ur oss alla känslor så lugnade vi ner oss. Vi bestämde oss för att försöka njuta av alla saker vi kan göra nu när katterna inte är här. Som att t.ex. ha tända ljus, att slippa gå upp flera gånger varje natt för att hindra dem från att äta upp våra flyttkartonger och att vi de två kommande veckorna kan placera våra strumpor precis var vi vill utan att någon kommer och tar dem (här blev det lite sorgligt igen). Vi tog några djupa andetag, släppte de jobbiga tankarna och tänkte ta itu med lite städning. Då fick vi syn på kattlådan. Genast kom alla sakna-Kumi-och-Winnie-känlsor tillbaka. Förstenade stod vi och stirrade på den. Här var det på gränsen att vi skulle bryta ihop helt och hållet. "Är den rensad?", frågade Basse. "Varför undrar du?", frågade jag med darrig röst. "För om den inte är det så har vi alla fall något kvar från dem", svarade Basse och var helt seriös med att det var bättre än ingenting.

 

Nu när det gått några dagar sedan de lämnade oss så känns allt mycket bättre. Mamma har skickat bilder på Winnie och uppdaterat om Kumi och det verkar inte gå någon nöd på dem. Det är mest jag och Basse som har det lite tomt och ensamt här i lägenheten.

 

/Sandra

/Kina

 

          Något vitt och platt strök runt och nosade på allt

 

 

 

Jag blir alltid så glad när jag ser kattsyskonen leka med varandra. Här är det Lina och Charlie som smyger på varandra ute i mormor och morfars trädgård.

 

Usch, vad dåligt samvete jag fick när jag kom upp och såg att jag i går hade lämnat Kumis favoritfilt i en stor hög på soffan. En liten bit stack ut från högen och på den lilla plätten hade Kumi försökt trycka ihop sig. Bara en fjärdedel av hennes kropp fick plats. Nu har jag bäddat ut filten och Kumi kunde äntligen inta sin favoritposition. Hon är så rolig den där katten. I går låg jag och läste lite innan jag skulle sova och eftersom jag var lite lat så lade jag mig direkt på överkastet. Kumi ville också hoppa upp och lägga sig, men hon vet att om det ligger ett överkast på sängen vid sovdags så innebär det att hon kommer behöva flytta på sig om hon lägger sig på det. Så hon satt snällt och vrålstirrade på mig tills jag flyttade en bit av överkastet. Då hoppade hon snabbt upp och lade sig till rätta. På morgonen är hon tvärtom för då ska överkastet minsann på och hon tycker inte om när vi går till skolan utan att ha bäddat ordentligt innan.

 

 

Jag är så glad över de där veckorna jag fick tillsammans med Totte när jag var kattvakt i somras. Min fina stora pojke! Tänk om han bara kunde tycka att det var okej att bo i lägenhet, då hade han kunnat bo hos mig och Basse. Vi har provat några gånger, men han har visat sådant stort missnöje att det aldrig känts som någon idé. Han trivs bäst ute hos mamma där han får vara i sin älskade rastgård. Extra roligt kommer han tycka det blir snart när den nya rastgården är färdig. Det kommer bli så fint och han kommer ges helt andra möjligheter än tidigare.

 

Sen kommer han eventuellt få lite kattsällskap också. Som det ser ut nu så ska han försöka samsas med Lina och de känner ju varandra sedan tidigare och hon är dessutom uppe och hälsar på hos mamma en hel del så det ska nog inte vara några problem. Värre blir det nästa sommar när både Boris och Elvispen kanske kikar ut en sväng. Jag kan redan nu föreställa mig ljudet av brölsång à la Boris där ute bland buskarna.

 

Varje gång vi tvättar så är det någon som blir så himla glad. Vi behöver bara börja sortera tvätt i olika högar för att hon ska komma farande och delta i festligheterna. Jag pratar givetvis om Winnie. Kumi är inte så mycket för tvätt utan verkar mest tycka att vi är jobbiga som springer upp och ner till tvättstugan stup i kvarten.

 

Annat är det med Winnie. Det har till och med blivit någon form av schema på hur det hela ska gå till.

 

1. Det börjar alltid med att vi sorterar tvätten i några olika högar på golvet. Winnie springer då runt och hoppar och har sig i högarna och ibland gräver hon ner sig så man inte ser var hon är.

 

2. När vi sedan stoppar ner högarna i olika påsar så vill Winnie också bli nedsatt i påse. Där ska hon sedan sitta och åka med när vi bär ut påsarna till hallen.

 

3. Innan vi lämnar lägenheten måste vi alltid göra en extra koll för att se så att hon verkligen inte sitter i en påse för det är ju inte så praktiskt att råka få med sig en katt ner till tvättstugan.

 

4. När vi sedan kommer upp med tvätten, som hängt i värmeskåp, så är lyckan total. Vi ställer alltid påsarna strax innanför dörren och då skyndar hon genast dit för att kunna krypa ner i dem och mysa medan det fortfarande är varmt. Oftast somnar hon och sover en timme eller två.

 

Hon älskar ju när det händer saker och det känns som vi slår två flugor i en smäll när vi kan kombinera vardagssysslor med Winnie-aktivering. Hon är med på det mesta. Favoriterna, förutom tvätt, är start av diskmaskin, bäddning av säng samt när vi borstar tänderna. Den enda syssla hon egentligen totaldissar är dammsugning.

 

/Sandra