Nu är jag och katterna tillbaka i Uppsala igen. Det har gått otroligt bra att bo nere i mormor och morfars gästrum under den här veckan. Kumi och Winnie har fått springa runt på hela undervåningen och har lekt med mormor och morfars katter Lina och Kalle.

 

Gammelkatten Kalle brukar inte vara så förtjust i nya katter, men Kumi godkände han genast. Kumi själv tog det mesta med ro. Enda gången hon blev lite besvärad var när Kalle gick in i gästrummet och åt ur hennes matskål.

 

 

/Sandra

Kumi och Winnie satt och stirrade ut genom fönstret. Jag blev nyfiken och kikade ut jag också.

 

 

/Sandra

I dag är det inte vilken dag som helst. För fem månader sedan kom fyra små underverk till världen. Jag har fortfarande lite svårt att förstå att de faktiskt är här.

 

Jag tänker ofta tillbaka på tiden när de var små. Hur jag i början knappt kunde sova eftersom jag var rädd att någon av dem skulle dö, hur vi bodde med dem i Uppsala, hur jag under en helg fick torka kiss minst 10 gånger bakom tv:n, hur de förstörde vår matta och hur de gav oss så fantastiskt många fina minnen.

 

Jag minns också oron vi kände. För var skulle våra små kittens ta vägen? Skulle de hamna hos främlingar? Skulle jag någonsin få se dem igen? I dag sitter jag här och har tre av dem inom bara några meters avstånd. Allt löste sig så bra till slut.

 

Alla har växt på sig ordentligt, men de har kvar sina personligheter. Lina är fortfarande lekfull, framåt och busig. Charlie är än i dag lite skeptisk till att bli upplyft, men så länge man låter bli att lyfta så är han väldigt gosig och social. Winnie är precis lika söt som när hon var liten. Hon kommer fortfarande alltid när vi ropar och har visat sig vara ett utomordentligt sällskap till Kumi.

 

Så här ser tre av katterna ut i dag jämfört med när de var små:

 

 

 

 

Julen är över. Detta år fick jag hålla inne med det mesta av julpyntet eftersom Winnie förmodligen hade uppskattat det lite för mycket. Jag försökte med julduk, lite pynt i växterna och en mini-julgran, men allt fick plockas undan eftersom den lilla damen inte kunde låta det vara. De enda som var säkra var tomtarna uppe på hyllorna. Nästa år ska jag prova igen så får vi se om hon har lugnat ner sig då.

 

Kumi har aldrig brytt sig om julpynt. Hon ägnar sig hellre åt att jaga suddgummin och mat. Det kan hända att en och annan leksakråtta råkar illa ut ibland också.

 

När Basse lagar mat är han iakttagen från flera håll.

 

 

 

/Sandra

Det tentapluggas här hemma. Jag brukar ha svårt att veta när det är dags att ta en paus, men som tur är så har Kumi stenkoll.

 

Winnie har upptäckt att krukor innehåller jord och att jord är väldigt roligt att leka med. Det ska grävas, pillras och en stor favorit är att ta jord i munnen och sedan springa i väg. Vi har jord i hela vardagsrummet känns det som. Inte är det någon större mening med att städa upp efter hennes påhitt heller för varje morgon möts vi bara av nya högar. Tänk att en katt kan ha så ofantligt roligt med lite jord.

 

/Sandra

 

 

 

 

/Sandra

Min mormor tycker väldigt mycket om tomtar och pyntar gärna med dem både här och var. Detta år fick det dock bli lite annorlunda eftersom de nu har Lina, och Lina är ett busfrö som mer än gärna vill se allt som leksaker. Mormor fick därför placera sina tomtar högt och vissa utsmyckningsarrangemang fick till och med plockas bort eftersom Lina inte kunde hålla tassarna borta.

 

Allt var frid och fröjd tills mormor fick syn på en tomte som hon hade glömt att plocka bort. Tomtens öde var inte nådigt. Han hade fått en kraftigt tuperad frisyr och dessutom blivit ögonlös. Han såg så otroligt tilltygad ut att vi inte kunde sluta skratta. Stackars mormors tomte. Han hade inte chans.

 

 

/Sandra

När Winnie kom hit så innebar det att det var dags för Wilma att flytta hem till mamma igen. Det känns alltid lite tråkigt att låta henne åka. Dels för att hon trivs så bra hos oss och dels för att jag vet att hon tycker det är lite jobbigt med Boris och Elvis hemma hos mamma. Hade vi bara haft lite mer plats så hade jag inte haft något emot att ha henne här på heltid. Om några år när jag och Basse förhoppningsvis har en större lägenhet så kommer hon troligen få göra besök av det längre slaget. Vi tycker ju så himla mycket om henne!

Här är en bild från i somras. Jag och Basse var kattvakt hemma hos mamma och tänkte att vi skulle vara snälla och sova på övervåning så att Boris och Elvis inte skulle känna sig så ensamma. Mest var det faktiskt för Boris skull eftersom han var så bedrövad över att mamma hade lämnat honom.

 

Vi plockade fram lakan och täcken och började bädda iordning på soffan. Vi hann knappt blir färdiga innan Elvis världsvant kom och lade sig, som att vi hade bäddat och fixat enbart för honom. Inte blev det bättre av att han är ganska så lång och därmed tar upp plats. Det blev inte så mycket sömn den natten. Basse höll ut på soffan och för min del slutade det med att jag gick och lade mig i min brors säng, med Boris i släptåg.

 

 

/Sandra

 Att ha duk på bordet är en utmaning då den nästan aldrig är där den ska. Härom dagen stod jag och filmade när några huliganer avslöjade sig.
Hahaha dom är för goa

 

 

 /Kina

Mitt julpynt har det inte lätt, det finns nämligen huliganer här hemma som gör allt för att sabba pyntet.
Titta på kortet, ser ni vad som är felet ??

Många av er har säkert läst om att Tage är tillbaka hos mamma. Jag tänkte nu ge min version av den historien, och det hela började förra måndagen vid lunchtid. Jag satt på skolan med min matlåda och klickade samtidigt runt lite på datorn. Av någon anledning fick jag för mig att gå in på katthemmet i Enköpings hemsida. Jag hade inte varit in där på över ett halvår, men just där och då så var det som att handen och fingrarna levde sitt eget lilla liv.

 

Jag kom in på huvudsidan och kunde naturligtvis inte låta bli att klicka där det stod "behöver hem". Där, överst på sidan, var en bild på Tage. Jag överdriver inte det minsta när jag säger att det kändes som att hjärtat skulle dunka ut ur bröstet på mig. Med darrig röst vände jag datorn mot Basse och frågade om han också tyckte att det såg ut som Tage på bilden. Vi tog fram lite fler bilder som jag hade på datorn och jämförde. Alla tecken stämnde. I panik ringde jag mamma och ville att hon också skulle titta på bilden ifall vi på något otroligt sätt ändå hade misstagit oss. Men det hade vi inte, för det var minsann vår Tage som nu befann sig på katthemmet.

 

Mamma ringde till katthemmet flera gånger den eftermiddagen, utan att någon svarade. Själv satt jag på föreläsning och väntade bara på det där sms:et som mamma skulle skicka när hon hade fått tag på någon. Det dröjde. Senare den dagen ringde mamma och berättade precis det som jag inte ville höra; Tage var tingad. Han skulle dock inte säljas förrän vi fått en chans att visa att han var vår. Mamma mailade över bilder på honom och de kunde, som tur var, se att det var vår fina Tage. Han skulle ha åkt till sin nya familj några dagar senare, men nu fick han åka hem till oss istället. Herregud, vad nära det var att vi missade honom! Blir helt skakig av bara tanken.

 

Det känns så himla skönt att ha honom tillbaka igen. I mitten på december ska jag hem en sväng, så då får jag äntligen träffa honom.

 

/Sandra

Nu var det över en månad sedan jag skrev sist. Det känns trögt att komma igång igen, men jag ska försöka. En hel del saker har hänt sedan sist. Tage är till exempel tillbaka och Winnie har flyttat in hos oss. Kumi fortsätter som vanligt att hitta på knasigheter och för några veckor sedan var jag hemma och hälsade på Kubiken, Lina (Wega) och Charlie. Så jag har ändå en del att skriva om. Det får bli lite utav en mjukstart, och vad passar väl bättre än en bild på Charlie som är mästare på att ta det lugnt.

 

Så idag hände det, Tage fick gå ut. Han trodde knappt sina öron när Stefan ropade på honom och öppnade dörren. Han gick ut och nosade och vädrade lite sen gick han iväg men inte långt bort. Efter en stund kom han in igen för att lite senare gå till dörren för att testa om det funkade, jodå han blev utsläppt igen.
Nu ligger han och sover på köksstolen glad och lycklige hoppas jag och med ett märkt öra.