När jag var hemma över jullovet så fick jag bo i ett gästrum på nedervåningen. Jag hade oftast dörren öppen så att katterna kunde komma och gå som de ville. Boris och Elvis var flitiga gäster som tyckte att det var väldigt spännande att någon sov i det där rummet som alltid annars var stängt. Det kändes faktiskt som att de hade ständig koll på var jag befann mig i huset, för det gick ju inte direkt att smyga ner till rummet utan att bli upptäckt. En gång smet jag in fort som tusan och hoppades på att de inte såg. Kort därefter hörde jag en mörk kattröst som satt och skrek missnöjt på andra sidan dörren. Det var bara att öppna, för de ger sig ju aldrig.

Det ska väl erkännas att jag aldrig kände mig ensam. Vi sov huller om buller, pluggade tillsammans, och när jag tog med en macka ner för att äta, så var det två giraffhalsar som satt bredvid och försökte sno åt sig en bit.

Jag fick inte ens borsta tänderna ifred. Elvis verkade nämligen plöstligt tycka att rinnande vatten var den bästa uppfinningen någonsin.











En riktig tanborstarkompis!

Det återstår att se om det blir en favorit i repris till påsk.

/Sandra