Mamma och Elvis var på utställning hela lördagen och kom sedan hit för att tillbringa natten här. Jag blir alltid lite orolig när en siames eller oriental intar lägenheten, för de ska promt ta sig till platser där ingen annan katt varit tidigare. Inom en timme hade nog Elvis varit överallt, och blev alltid bortplockad av mig. Katten höll på att göra mig galen ett tag. Mamma var inte till mycket hjälp heller. Hon satt i soffan och skrattade och sa "Han leker ju bara! Tänk dig själv att sitta instängd i en bur en hel dag".

Några timmar senare uppstod det där magiska momentet som alltid händer när jag har med Boris eller Elvis att göra. De blir trötta, och när de blir trötta så blir de världens gosigaste katter. De tittar på en med sina halvöppna, sömniga ögon, klättrar upp i famnen på en och lägger sig sedan tillrätta. Alla hetsiga känslor blir som bortblåsta och jag börjar tänka att det nog inte var så farligt ändå, för de är ju så rara. Hur dessa katter lyckas få mig att känna på detta sätt, varje gång, är en gåta. Man kan ju liksom inte låta bli att tycka om dem.


Elvis hittade vår gosigaste filt och grävde ner sig.


Tillslut var det bara öronen som stack upp.

/Sandra