3 år med Kumi
I dag är det tre år sedan jag och Basse åkte till katthemmet för att hämta Kumi, eller Vivvi som hon hette på den tiden. Jag kommer ihåg hur nervösa vi var när vi åkte dit och hur otroligt lyckliga vi var när vi var på väg hem med vår lilla älskling.
Vi flyttade i samma veva ut från vår studentkorridor och in i en förträffligt fin liten tvåa. Kumi var till en början på sin vakt. Hon var dock väldigt nyfiken och kunde inte låta bli att sitta och kika på oss när vi monterade ihop möbler. Gladast blev hon när vi fick soffan på plats. Jag glömmer aldrig hur hon hoppade upp i den och hur hon varsamt trampade runt i den samtidigt som hon spann högt. Sen lade hon sig ner och fortsatte ha koll på oss från sitt hörn där i soffan.
Nyinflyttad Kumi för tre år sedan.
Vi funderade mycket på hur Kumi skulle kunna tänkas vara som katt. På katthemmet var hon inte så aktiv när vi var där och hälsade på och vi visste inte heller om hon var den där typen som var slarvig med lådan eller om hon till exempel tyckte om att riva sönder tapeter. Det visade sig att vi fick en katt som mer eller mindre aldrig hittade på hyss.
Kumi var den ulitmata katten för oss och vi tyckte det var så himla mysigt att ha någon att komma hem till efter skolan. Hon var lugn och snäll och såg verkligen ut att njuta av sitt nya liv som studentkatt efter att ha bott på katthemmet under en så lång tid. För mig var lyckan total. Efter att i smyg ha suktat efter Kumi på katthemmet i över ett år så kändes det magiskt att hon äntligen bodde hos oss. Att hon och jag äntligen fick vara tillsammans. Att vi fick vårt lyckliga slut, trots att det bara några månader tidigare hade varit en omöjlighet.
/Sandra
