Igårkväll halvsatt jag vid kattlådorna som jag alltid gör när jag gör rent dem. Jag hade låst om mig och var helt inne i det jag höll på med när jag plötsligt kände hur något nuddade min axel. Jag blev så rädd att jag höll på att slå kattsandsspaden i ansiktet på mig själv. Jag tittade upp och det visade sig att jag inte var det minsta ensam inne på toaletten. På bänken ovanför kattlådorna befann sig nämligen Winnie och hennes tass, som nu vilade mot min axel, möjliggjorde att hon kunde få en ännu bättre överblick över vad jag egentligen hade för mig där under. Så jag fick sällskap kan man säga. Winnie gillar det här med sand och blir helt till sig så fort hon hör någon krafsa i den. Wilma och Kumi är inte lika roade eftersom detta innebär att de kan vänta sig en uppspelt Winnie väntandes på utsidan så fort någon av dem använder lådan.