Det hela började med dessa...

 

...våra spegelskjutdörrar. Bakom den bortre dörren förvarade vi kattmat och det här var ju katterna givetvis snabba med att lägga på minnet. Vi fick av någon konstig anledning för oss att maten skulle vara kattsäker där, men det dröjde ju så klart inte alltför länge innan det var en som lite väl metodiskt började prova olika knep för att ta sig in. Denna någon var Winnie och på mycket kort tid lärde hon sig hur hon skulle pilla in tassen och trycka dörren åt sidan för att få den att öppnas. Vi placerade något tungt i vägen så att hon inte skulle orka skjuta iväg dörren, men Winnie är ju en envis katt och detta resulterade enbart i att hon satt och krafsade och krafsade och krafsade i evigheter tills vi var övertygade om att speglarna skulle bli helt förstörda.

 

Några veckor senare kom vi på att vi ju faktiskt kunde förvara maten på ett annat ställe. Sagt och gjort, vi flyttade in maten i en annan garderob och trodde att allt var löst. Problemet var bara att Winnie fortsatte att krafsa på spegelgarderoben. Vi sköt då båda dörrarna åt sidan så det blev öppet i hopp om att hon inte skulle tycka det var roligt längre, men det hjälpte inte. Hon fortsatte bara att krafsa i mitten istället. Gång på gång fick vi ropa eller lyfta bort henne och varje gång skuttade hon lika glatt tillbaka så fort vi var utom synhåll för att fortsätta sitta krafsande.

 

Allra värst var det när hon höll på om nätterna och vi började fundera på hur vi skulle göra för att få henne att sluta. Efter att ha läst runt lite hittade vi tips på att man kunde avleda kattens uppmärksamhet genom lek. Vi gick in hårt för detta och kastade papperstussar, lekte med bollar och for runt med vippor så fort hon började krafsa. Reaktionen blev dock inte som vi hade hoppats då krafsandet snarare eskalerade. Det var samma visa dag ut och dag in. Winnie krafsade och varje gång hon hörde hur vi närmade oss så slutade hon krafsa och kom istället för att möta oss i dörren med glada kurrläten. Det var väl ungefär där och då vi började misstänka att hon inte alls var intresserad av garderoben i sig längre. Hon verkade snarare ha lärt sig att om hon krafsar tillräckligt mycket så får hon uppmärksamhet och att på senare tid innebar denna uppmärksamhet även lek i massor. Haha, såhär i efterhand kan jag tycka att vi var himla tröga.

 

Lösningen blev att vi såg till att leka mycket med henne eftersom det verkade vara det hon önskade, men att vi ignorerade henne när hon krafsade. De första två gångerna gav hon ifrån sig höga läten och krafsade extra intensivt när vi aldrig kom, men sen gav hon med sig. Endast en kväll tog det att få henne att sluta och sedan dess har hon bara provat någon enstaka gång utan framgång. Nu kommunicerar hon att hon vill leka genom att släppa leksaker vid våra fötter istället.

  /Sandra