I natt var det dags för en natt av det lite mer påfrestande slaget igen. Jag vet inte hur många gånger jag blev väckt, men det var alldeles för många.

 

Winnie skulle sova rakt över min ben och det kan ju vara lite jobbigt att känna sig så orörlig tycker jag. En stund senare stack hon busigt in en tass under täcket och fann mitt lår och när hon till slut äntligen lagt sig tillrätta och jag var på väg att somna så hörde jag Wilmas stämma inne i badrummet. Hon pep, sjöng och pratade och jag blev orolig över att något var på tok. Jag skyndade dit och fann en katt som mest såg ut att undra varför jag kom inspringandes på det där viset. Falskt alarm alltså.

 

Winnie återupptäckte en timme senare hur roligt det var att pilla igen sovrumsdörren för att sedan med en smäll skjuta upp den mot väggen. Ju fler gånger, desto roligare tycktes vara hennes melodi. De gånger hon inte lyckades pilla upp dörren så satte hon sig istället och klagade högljutt. Basse sov som vanligt och verkade inte märka av något. Själv så fick jag flera gånger gå upp och öppna dörren när den hade fastnat för att få ett slut på ylandet.

 

När jag åter hade lagt mig hörde jag efter en stund hur någon/några hängde och slet i handdukarna vid duschen. Jag gick dit, men inte en katt syntes till. När jag kom tillbaka till sängen var plötsligt min plats upptagen av katter som på den lilla stunden hade hunnit slå sig till ro och somnat åt alla möjliga håll och kanter. Jag fick därför klämma mig ner på utsidan av Basse. Där låg jag sedan och höll fast mig så jag inte skulle ramla ner och med ett täcke som bara täckte halva kroppen. När klockan ringde imorse var det en yrvaken Basse som undrade hur i hela friden jag hade hamnat där ute på kanten...