För fem år sedan bodde jag och Basse i studentkorridor och där fick man inte ha husdjur. Vi visste att vi inte skulle bo där för evigt, men ändå så hade vi inte en tanke på att skaffa katt. Det vi hade planerat för var att om vi någon gång bodde större så kunde kanske Totte och Wilma få komma över och hälsa på då och då, men att skaffa nya egna katter fanns inte på kartan.

 

Nu
Ja, det blev ju inte alls som vi hade trott. Redan ett år senare bodde vi plötsligt i en tvåa där man fick ha katt och när Kumi aldrig blev adopterad och jag var så himla förtjust i henne så fick hon bli vår. Sedan rullade det på med att vi hittade Kubiken som fick ungar och när Winnie lindade Basse runt sin lilltass stod det klart att vi skulle behålla henne. Wilma gled in på slutet när hon fick prova på att vara här efter vår flytt till större lägenhet. Hon verkade trivas sådant att vi inte kunde med att lämna tillbaka henne till mamma där Boris och Elvis ständigt var på henne. Trots att det inte blev som vi trott så är vi mer än nöjda. Jag kan knappt förstå att vi var inne på ett liv utan katter till en början och Basse har helt svängt om och tycker numera att katter är det bästa som finns.

 

Om 5 år
Om våra nuvarande katter håller sig friska så hoppas jag att det kommer vara samma trio om fem år. Jag skulle nog bli mycket förvånad om det hade tillkommit en ny katt. Det skulle i så fall vara om vi råkade hitta någon övergiven, att några av våra katter inte längre lever eller om någon bekant akut måste bli av med sin katt, men annars har jag svårt att se hur vi aktivt skulle söka efter en ny katt inom 5 år.

 

/Sandra